16 september 2011

the fortress

Yepp. Idag är tjejerna ute på sina olika organisationer medan jag (ida) ligger hemma idag pga halsont/hosta/39graders feber (läs: fet influensa) som inte gör sig bäst bland folk. Men, går ingen direkt nöd på mig. Eller ja… sitter i alla fall under mitt myggnät (himmelsängen som mamma kallar det), käkar papaya, pluggar organisationsteori och lyssnar på Nina Simone. Blir lite bättre då i alla fall.

Har även suttit och redigerat en liten film (inspirerad av nämnda Simone) i syfte att samla in pengar till ett nystartat projekt vi brinner starkt för. Projektet heter The Fortress och drivs av den tidigare nämnda eldsjälen Josephine och riktar sig till gravida tonårstjejer i Kampala.  Kim, Evelina och Josefin är ute nu och besöker ett par tjejer i ett slumkvarter, och arbetar med att stödja dessa genom samtal, ge information om graviditet, födsel, kropp och hälsa osv. Allt som kan underlätta för en gravid tonårstjej, ofta utan någon annan att vända sig till. Josephine själv var här nyss och berättade om en ny flicka hon precis har mött och börjat arbeta med. Denna tjej på 13 år blev våldtagen och är nu gravid (killen har självklart inte blivit åtalad). Ensam är bara förnamnet.

Tanken med projektet är att öppna ett hem för dessa tjejer. Att som tonåring bli gravid här nere är sjukt stigmatiserande. Det ses nästan värre än att ha HIV/AIDS. Familjerna skäms, kastar ofta ut tjejerna ur hemmen, kapar all kontakt, vill/kan inte betala för skolavgiften längre… Killarna står inte direkt heller vid deras sida och hjälper till. Så… ja, Josephines vision är att öppna ett hem där dessa tjejer kan bo och få en trygghet i form av mat/sängar/medicin, som ju gör att graviditeten blir en enklare process och att barnet i sin tur föds in i en någorlunda frisk omgivning. Tanken är även att de ska få bo kvar ett par veckor efter förlossningen för att få en bra start på det, bokstavligt talat, nya livet. Att så småningom kunna förenas med sina familjer och bryta stigmatiseringen är också ett av huvudsyftena.

Vad som behövs är pengar. Till huset (tanken är att det ska finnas plats för 12 tjejer, till att börja med), till maten, till sängarna, till en barnmorska, till barnsängar, barnkläder, blöjor, till så kallade mama-kit. Vid en förlossning i Kampala måste man nämligen själv ta med ett sånt här kit, som innehåller plasthandskar, plastskynken som ska bredas ut över britsen, rakblad till navelsträngen och ifall det krävs diverse snitt, stoppbomull till blödningar både under och efter förlossningen samt ett skynke att svepa in barnet i. Har du inte ett mama-kit så… ja, synd för dig. Härligt att se hur ett land tar hand om sina invånare... heja det statliga sjukhuset!!1.

Ok, om vi ska lämna frustration över ett korrupt land för en stund… åter till the Fortress. Hyran kommer ligga på runt 1.6 milj shilling/månaden, vilket är ca 3900 kr. Ett mama-kit kostar 25 000 UGX, vilket är 60 SEK. För att få en uppfattinng om hur mycket 25 000 är här nere, för dessa tjejer så kan jag berätta att vi betalade ett tandläkarbesök för en av tjejerna, hon hade haft tandvärk i ett par veckor och hade inte råd att gå dit själv. Det kostade 25 000. 60 kronor.

Så till alla fina människor vi känner, har ni råd – skänk en peng. Allt från 100 till… ja, mer än 100. Allt gör skillnad. Och ni behöver inte oroa er för att någon kostymnisse ska ta ut administrationsavgifter eller annan skit… Det är vi som faktiskt är här. På plats. Det är vi som hälsar på tjejerna, ser hur de bor, pratar med dem, lär känna dem, får känna på deras tjocka fina magar, ser hur jävla trötta, hungriga, ensamma, rädda, utelämnade, oinformerade de är. Men även hur glada, ödmjuka, uppskattande och starka de är. Trots all skit. De är värda så sjukt mycket bättre.

Så. Ta gärna 10 minuter av din tid och kolla filmen nedan (ursäkta ljudet, 8mm funktionen gjorde mer skada än nytta…) så får ni förhoppningsvis en bättre bild av projektets syfte och innebörd. Och var med och gör en insats. Vi uppskattar allt! För att inte tala om Josephine och tjejerna.

Hoppas ni alla mår fint. Hejdå.





(Just det, om du vill vara med så skriv gärna ditt namn på meddelande-mottagarkonto, så vet vi vem du är. Tack. Återigen- taaack!)

5 september 2011

uppdatering nr 2.

En vecka till har gått och även om vi upplever mycket spännande är alla intryck är inte längre nya. Ett tecken på att något av en vardagskänsla infunnit sig är Evelinas kommentar när vi sitter på balkongen och äter frukost ”Det känns nästan som vi är utomlands” en efterföljande tystnad å sedan asgarv J

Vi har börjat planera till vilka ställen vi vill besöka Kigali, Golomolo, Jinja, Entebbe, Gulu, Mombasa, Zanzibar osv. Och vi insåg att 4 månader inte är speciellt mycket! Men om vi bakar in lite studiebesök i våra utflykter så kan vi ta ledigt några dagar från praktiken så vi ska nog kunna klämma in det mesta.
Närmaste i tiden ligger ett studiebesök på Mulago hospital här i Kampala där det finns ett projekt med HIV-positiva barn, vi förbereder oss på att upplevelsen kommer sätta djupa spår… På samma tema har vi även planerat in att delta i en HIV konferens på tre dagar för att få mer kött på benen då HIV frågan inte riktigt är lika uppmärksammad i Sverige. 6 % av Ugandas befolkning beräknas ha HIV (mörkertalet är dock väldigt stort) medan siffran i Sverige ligger på 0,05 %. Och vi möter dagligen personer som själva är HIV-positiva eller blivit påverkade på grund av att deras föräldrar eller andra nära dött i AIDS.

För att nämna lite roligare saker så firade vi Josefins 24:de födelsedag i Fredags. På torsdagen hade vi inhandlat presenter bestående av morötter, potatisskalare (till morötterna) och balsam. Kanske inte det man hade velat ha hemma i Sverige men här va det precis vad Josefin hade önskat sig. Vi köpte även en tårta som hade vit och neonblå kristyr fantastiskt fin tyckte vi ända tills vi på vägen hem hittade ett bageri med tårtor som på riktigt såg goda ut. På fredagsmorgonen väckte vi således Josefin med paket, tårta, tända ljus och sång. Josefin hävdade att uppvaktningen var bättre än på många år (no offence familjen Åkesson och Alex).
Fredagskvällen skulle spenderas på en indisk restaurang som vi hade hört skulle vara bra, men vi vände i dörren, omysigare ställe får man leta efter! Istället traskade vi bort till det stora köpcentret Garden City där vi viste att det fanns en indisk restaurang på taket. Och där blev vi inte besvikna, maten vi beställde var fantastisk och vi hade en riktigt bra kväll. Tänk att få både kött och kycklingbitar utan ben i, himmelriket!

På lördagen hade vi bestämt oss för att få lite färg om det var sol och till vår lycka sken solen när vi vaknade. Fairway hotell i centrum hade en pool som man fick använda hela dagen för ynka 8000 Ugandiska shilling (UGX), ca 18 SEK, så dit begav vi oss. På vägen dit fick vi erfara en kulturkrock mellan Uganda och Sverige. En boda-boda förare åker upp bredvid oss och frågar ”Hey muzungus, why are you naked?” (Boda-boda = MC-taxi, Muzungus = Vit människa). Ånej, vi var inte nakna! Shorts och linne hade vi allt men tydligen var shortsen lite för korta ;)

Till ljudet av tidig 90-talsmusik (bland annat Ace of Base!!) chillade vi i alla fall solstolarna och svalkade oss i polen, det var fantastiskt! När vi bestämde oss för bege oss hade vi fått färg som vi önskat dock var färgen mer stoppljusröd än gyllenbrun. (Thank God för Evelinas Aloveragel!!) Ida som hade bestämt sig för att läsa lite kurslitteratur i skuggan hånskrattar åt oss andra.

Vi har även besökt Nakasero marknaden där vi köpte allt från kastrull och färsk vaniljstång till ätbara småkryp (det var bara Ida som vågade smaka, vill hon poängtera!). 




Ett besök i Watoto kyrkan (två besök för Ida och Evelina) har också hunnits med. Ena gången var det en fantastisk barnkör som hade show andra gången var det en söndagsgudstjänst med gospel. Alla delar vi inte tron på Gud och Ida tyckte det var lite märkligt då alla sträckte upp sina händer (vår vän Moses föll även ner på knä) och bokstavligt talat talade till Gud. Jaha ja så gör man här… Men musiken var bra och det var bra drag! Dem av oss som inte är kristna har haft flera diskussioner med ugandierna om hur det är möjligt att inte tro på Gud. Vilket dock kan vara intressant då man får reflektera över sina egna åsikter orsakerna till dem.


room with a view.
 balkongutsikt från nathas och evelinas rum. 
nana hostel. vårt hem.
rolex (omelett-crepe)  - vår huvudsakliga föda. 
ibland hittar vi lyxmat. 
vår gata - ldc road
och även våra bodaboda-män
trottoar kampala-style
bodaboda
byggnadsställning i afrika. 
farmor dansar in på bröllopsceremonin förra
lördagen, iklädd en traditionell Gomesi. 

Så. Alla har börjat acklimatisera sig även om några magar inte riktigt är överens med maten. Som tur va har Josefin halva apotekets sortiment med sig och hon och Kim har även hittat en indisk hälsobod där det har inhandlats diverse hälsomedikament.

Sula bulungi (God kväll/natt)!!