23 november 2016

FIRA JUL med The Fortress

Tro det eller ej, men nu är det jul igen. Förra året stod vi på Haga Julmarknad - mitt på Göteborgs mest romantiska gata och krängde Fortress-merch. Smycken, kuddfodral, datorfodral, necessärer, gåvokort och det var så himla fint.

Vi tänkte därför att VI GÖR DET IGEN.

Det vore självklart ännu finare om du dyker upp, säger hej och kanske köper en julklapp som betyder lite mer för jämställdheten i världen än vad majoriteten av alla andra julklappar vi brukar köpa. Mitt på Haga Nygata. Vi har även ambitionen att skapa gatans mysigaste stånd.

Helgen den 10 + 11 DEC gäller.
Lördag 10-16
Söndag 11-16

Vill du ge en Fortressgåva som julklapp till en go person i ditt liv? Gå in på fliken Gåvokort i vår meny och sen skriva ut det som passar dig bäst.

Har du ett schysst chef som inte tänkt på julklappar ännu? Hör med din arbetsplats om inte ni ska dedikera årets företagsjulklapp till tjejerna på The Fortress. Dra iväg ett mail till info@thefortress.se för att få ett gåvobevis och ett stort tack från oss för att din arbetsplats är med och aktivt skapar en jämställd värld.

GOD JUL önskar The Fortress Sverige ♡ 

9 maj 2016

UGI #16 sista inlägget

Hemma igen. Efter ett dygns resande, varav nio timmar på Bryssels flygplats. Efter en vecka tillbaka på jobbet. Jag har försökt samla tankarna, men de glider mest iväg. Det är konstigt att hoppa mellan världarna så här. Och samtidigt är allting precis detsamma, oavsett vart du är. 

Jag reste till Uganda med en del frågor i huvudet. Många har kunnat slätas ut, om inte helt så åtminstone till den grad att de nu känns hanterbara och motiverande att arbeta vidare med.

The Fortress har funnits i snart 5 år. Klart att verksamheten växer, och klart att vi som arbetar med den på olika sätt lär oss mer och mer för varje år som går. Paradoxalt är att samtidigt som vi växer, smalnar vi också av. Till en början bedrevs WOPI:s arbete mestadels utifrån community work, dvs arbetet ute i slummen, både hos de tjejer som levde i riskzonen och de som redan blivit gravida. Efter att Fortress öppnades upp har arbetet smalnat av något, nu fokuserat till själva hemmet. Ingen konstig utveckling, men medför ändå en fråga vi behöver arbeta vidare kring: hur ska verksamheten ha kvar sina trådar i slummen, inside the community, och fortsätta att bedriva socialt arbete på en mer strukturell gruppnivå samtidigt som det sker individuellt, i mindre skala, på hemmet?

Dock sker det faktiskt en ständig koppling mellan det individuella och det strukturella i vårt arbete. Tack vare Systraskapet. Och under denna resa har jag själv upplevt det: gamla Fortresstjejer som dyker upp i huset, Josephines telefon som ringer och någon föredetting behöver extra stödsamtal, nya tjejer som bor på Fortet genom att en gammal har refererat henne hit. Dessutom finns det tjejer som blivit counselers (rådgivare) på deras nuvarande skolor; och genom detta stöttar andra som är i riskzonen för tonårsgraviditet. Josephine kallar dem för Fortressambassadörer. Så. Ett intressant utvecklingsområde är hur vi på organisationsnivå kan arbeta vidare med detta nätverk av starka kvinnor; hur vi kan hjälpa till att utveckla möjligheten till ett växande systraskap.

Det har också blivit tydligt att vi i Sverige kommer att behöva snacka mer om vårt syfte med det arbete vi utför. Josephine och hennes WOPI startades utifrån en dröm, ett personligt engagemang, som hon idag lever i och med. Ett engagemang som på ett sätt inte går att jämföra med vår utgångspunkt. För oss är det inte ett lika brinnande hett uppdrag, förståeligt på grund av det avstånd vi naturligt har till vår målgrupp, i termer av språk, faktiska mil, historia etc. Frågan blir därför hur vi kan mötas i dessa olika perspektiv. The Fortress Sveriges styrelse måste hitta sitt egna engagemang och hålla det levande, för att hålla uppe motivationen till vårt ideella arbete. 

Ytterligare en fundering är hur vår roll i The Fortress Sverige kan komma att se ut i framtiden. Josephine talar om att samla fler, lokala, sponsorer för att trygga hemmets utveckling. Det finns nämligen relativt långt gångna planer på att köpa land och bygga ett större Fortress, men för detta krävs ett utökat nätverk bland människor som kan stötta WOPI i verksamheten. Om dessa människor finns i Uganda, lokalt förankrat och med en långsiktig känsla att man tillsammans bygger sitt lands välfärd, är det självklart en enorm fördel, jämfört med ifall engagemanget, tiden och pengarna främst kom ifrån en organisation i Sverige. Det byggs istället något större. Och i det bygget behöver vi i TFS tydliggöra vår roll ännu mer, så att vi underlättar samarbetet med WOPI. Vad får vi för syfte? Inflytande? Hur kommer utbytet att se ut om vi inte längre är den största finansiären? Och behöver pengarna vara så sammankopplade med det organisatoriska inflytandet? Dessa frågor kommer vi få fundera på under kommande styrelsemöten.

Märk väl att jag medvetet väljer att inte tala om makt, då jag kan tycka att det ordet målar relationen givare-mottagare så skev. Vi vill gärna hitta ett annat sätt att förhålla oss till våra olika positioner, där ingen främst dansar efter någons pipa utan att vi istället för konstruktiva samtal om olikheter, idéer, likheter. Naivt, flummigt? Må så vara. För mig handlar det dock om socialt arbete i en internationell kontext. Om solidaritet istället för välgörenhet. Att ha praktiserat detta under två veckor är för mig en lärdom som kommer hjälpa mig i många framtida sammanhang. 

Ni som vill får gärna fortsätta att följa vårt arbete här på hemsidan eller via Facebook: www.facebook.com/TheFortressSverige. Vi är tacksamma för alla former av råd, stöd och tankar som kan hjälpa oss i vårt fortsatta arbete. T
ack för att Du har läst mina ord. 

Fridens, Ida Kjellberg

6 maj 2016

UGI #16 nr 2

Planen över hur dessa två veckor ska se ut har hittills hållit. Mer eller mindre. Det har varit intensiva men väldigt fina dagar. Mycket Fortress-häng, möten med Josephine, samtal med tjejerna, hembesök hos en tidigare Fortresstjej. Och. Så. Vidare. Mycket filosofiska samtal med Jesper också; journalisten som är här med sin mikrofon och vill göra en dokumentär om Fortress, samarbetet mellan den svenska organisationen och verksamheten i Uganda. Som det ser ut nu kommer Jespers story handla om organisationen som växer. Om starten av projektet, om var vi är idag, om hinder vi mött, om hur vi tar oss runt dem, om vad som ger positiva effekter och drivkraften bakom att fortsätta.

Det är knappt en vecka kvar och jag har redan lärt mig massor. Främst att det inte är farligt att stöta på hinder, att inte stänga dörrarna, utan hellre ställa dem på gavel för att verkligen visa att vi vill komma förbi de motgångar vi är med om. För det är inte enkelt detta. Vi har saker att jobba med och det behöver vi lära oss att hantera. De första åren gick som smort; nästan pinsamt smidigt. Lite som Fortress smekmånad. Alla involverade var uppspelta kring att det faktiskt gick. Att det finns ett fort som står, sängar som värmer, mat som mättar och tjejer som stärks. 80 gravida tonåringar har genom åren fått hjälp - ungefär lika många barn har fötts, flera har fått någon slags utbildning, många tjänar egna pengar genom smyckes/handcraftstillverkningen. 700 000 kr har hittills samlats in.

Det är klart en kan bli bländad av det lyckade, av det som funkar. ATT det funkar, som sagt. Men när verksamheten växer blir det också saker som förändras. Tiden exempelvis. Den tenderar att bli mindre, medan behovet av den växer. De anställda på Fortress måste därför hela tiden jobba med ansvarsfördelning. En kan inte göra allt. Josephine är nu verksamhetschef och har människor som hon behöver delegera till.

En annan förändring gäller det administrativa arbetet. Ju mer verksamheten växer och får fäste, desto mer växer även pappersarbetet. Förra hösten började WOPI - den Ugandiska organisationen som Fortress ligger under - med ett redovisningssystem, där varje köp kvitteras och redovisas i relation till det månatliga uttag som görs. En självklarhet kanske ni tycker, men det är inte så enkelt. Josephine berättade till exempel att vissa tjejer kunde ta illa upp i början, när de var tvungna att ta med sig kvittoboken för att skriva ner ett inköp av te för 3000 shilling (7 kronor). Likadant kring betalning av skolavgifter. Att kräva kvitto på utgifter tolkades som misstro; litar ni inte på att jag förvaltar pengarna rätt? Med tiden har tjejerna vant sig och idag kommer de själva och ber om kvittoboken när de ska göra inköp. Men det är viktigt, det här med ekonomi. Speciellt om vi ska utöka och bli större. Vi behöver ha en tydligare budgetplanering och då krävs en förbättring i kommunikationen kring Fortress utgifter. Vi får utvärdera i slutet av året, men det känns tryggt att WOPI har satt ovan nämnda system i rullning.
 
En annan apsekt är att vi behöver en tätare kommunikation med WOPI:s styrelse (organisationen som The Fortress ligger under) för att inte hamna steget efter i informationen och för att bli mer delaktiga i tankar, riktning. Och WOPI måste få en tydligare bild om vad vi i Sverige kan bidra med. Under veckan som gått har jag och Josephine kommit fram till en tydligare kommunikationsplan, som vi hoppas ska underlätta arbetet för våra båda organisationer.

Ett exempel på vad vi i TFS (The Fortress Sverige) kan bidra med är att vi kan vara en brygga mellan Fortress och de GU-studenter som gör sin praktik på hemmet. I samtal med praktiktanterna har vi förstått att de är understimulerade; de både vill och behöver driva fler aktiviteter under veckan på Fortress. Alternativt dela upp sin praktikperiod på ytterligare en organisation. Att inte förstå språket som talas till vardags bidrar självklart också till understimulans. Josephine är informerad och kommer prata med praktikanterna om möjliga lösningar här på plats. Det är så viktigt att kunna prata med varandra om saker som dyker upp, olika tankar, att reda i missförstånd. Och som Josephine säger; we are learning. All the time.

 -----------------

Under tiden som gått har jag fått uppleva en bit av Fortress vardag. Jag har snackat med praktikanterna, projektets anställda, Josephine och självklart med tjejerna själva. Men också med andra vänner som arbetar inom det sociala arbetets fält här i Kampala. Och med Jesper. Det är speciellt att vara objekt för någons potentiella dokumentär. Att mestadels av ens ord, förhoppningsvis, ska användas för allmän lyssning. Vad ska folk tycka? Säga? Inte säga? Ovan, men nyttig upplevelse. Jag måste komma ihåg att vi är nya på detta. 5 års arbete är inte mycket tid, speciellt inte av några som varken aldrig har arbetat med internationellt socialt arbete eller bistånd förut. Så det är inte konstigt vi återigen; vi lär oss hela tiden.

Och under tiden bor nu här nio gravida tjejer. I fredags flyttade en ut och en annan in. Så medan tankar om utveckling och utmaningar stöts och blöts på organisationsnivå vandrar livet liksom vidare här, på golvet, i köket, vid bordet, under tältet, i smyckeshögen, vid symaskinerna, på det tillfälliga dansgolvet, i soffan, i sängarna, på kontoret. Tjejernas magar växer i takt med deras självkänsla och verksamheten drivs framåt. Det är riktigt fint att se.

Nu har jag fyra dagar kvar. Det kommer bli intensiva dagar, både utifrån jobbet men också fritiden, vännerna, kvällarna. Men herre, ni anar inte vad roligt det är att vara tillbaka.

Just det ja, bilder tar så sjuk lång tid att ladda upp så ni får föreställa er så länge. Bevisar när jag har bra nät hemma i Sverige igen.

Fridens,

// Ida Kjellberg
ordf. The Fortress Sverige

24 april 2016

UGI #16 - Ida på plats i Kampala


Att sova under myggnät skapar ett lugn. En inramning, där alla tankar får landa och bearbetas, för att sedan för stunden släppas. Det ger resultat; i natt sov jag den bästa sömn jag upplevt på ett bra tag.

Just nu blåser det utanför. Molnen varvas med små blåa spots på himlen och luften är varm, men vinden tacksamt kallare. Min resekompis Jesper försöker duscha i det minimalistiskt strilande vattnet på hotellet och jag tänker att det är lika bra att vänta in ösregnet utanför istället. Vi bor vägg i vägg och rörelsen av kranen ger mer ljud än den tänka vattenstrålen. Undra hur han tar det? Att förlora sin Afrikaoskuld, på en resa med någon som skrattar åt alla hans, fullt förståeliga, nojigheter och ännu inte fixat varken sol- eller malariaskydd. Men det blir nog så. Att en vänjer sig. 

För fem år kickade vi igång The Fortress och sedan dess har jag rest hit både 2012 och 2013 för att besöka projektet. Fortet symboliserar en trygg plats där utsatta, ensamma, unga tjejer får bo under sin graviditet, och som genom detta hem växer till självsäkra, trygga och glada kvinnor. Som genom varandra kliver bort från stigmatiseringen av Den Unga Ensamstående Mamman och istället skapar ett systrarskap som stärker.

Det är målet med The Fortress. Vägen dit är dock varken rak, lätt eller alltid rolig. Det är hårt arbete från verksamhetens föreningar, både den i Sverige och i Uganda. Jag kommer hit en fjärde gång med en massa frågor i huvudet. Hur drivs ett ungt men växande projekt, där nya lärdomar är konstant? Hur gör vi det genom två föreningar i två väsentligt olika delar av världen? Hur - och med vad - når vi ut till våra bidragsgivare i Sverige, som är rättvist och respektfullt gentemot mottagarna? Kanske kan ordet välgörenhet bytas ut mot solidaritet och på så sätt jämna ut den maktbalans som råder i en givar-mottagarrelation? Förhoppningsvis kommer jag hem med några av frågetecknen uträtade. 

Frågan om unga kvinnors rättigheter till sin kropp är global och går att problematisera oavsett nationsgränser, kultur, etnicitet. Att uppmärksamma globala likheter i ojämlika patriarkala strukturer tror jag kan bidra till att öppna upp synen på att sociala problem inte är statiskt kopplat till människors ursprung och nationalitet. Jag är övertygad om att detta behövs än mer idag, i en värld där högerextremismen får ökat fotfäste både i civilsamhället och i politiken. 

Regnet har hunnit börja ösa ner under tiden jag skrivit detta. Vi har planerat in välkomstlunch på The Fortress, men får helt enkelt vänta på uppehåll. No stress. 

Fridens,

// Ida Kjellberg, 
ordf. The Fortress Sverige

13 april 2016

ÅRSMÖTE: 16 // VERKSAMHETSBERÄTTELSE: 15

Förra måndagen hölls The Fortress Sveriges årsmöte och vi har nu valt styrelse för 2016 års föreningsarbete! Härliga tider. 

Så här ser det ut nu: Ida Kjellberg valdes om som ordförande, Linnéa Larsson tar platsen bredvid som vice ordförande, Evelina Westberg sitter kvar som kassör och övriga ledamöter är Helena Håkansson, Nathalie Stråhle och Josefin Åkesson. 

Årsmötet gick som sig bör; det vill säga vi har nu en ny styrelse, revisorerna godkände vår revisionsberättelse (som snart kommer läggas upp här) och vi fick med oss en MASSA lärdomar från summeringen av förra årets arbete. Som för övrigt går att läsa precis här under. God tur! 


/////

Verksamhetsberättelse 2015

The Fortress Sverige är redan inne på sitt femte verksamhetsår. Tiden rör sig som bekant framåt, men vi ska traditionsenligt titta bakåt för att lära av förra verksamhetsåret. 2015 präglades framförallt av nya kontakter och, roligt nog, en hel del resor till Uganda, men också funderingar på hur vi bör organisera oss så att framtida år följer samma fina utvecklingskurva. Här har ni verksamhetsberättelsen för 2015. God läsning.

Ny styrelse
Vi startar som sig bör på förra årets årsmöte. Där valde styrelsen om ordföranden Ida Kjellberg och kassören Evelina Westberg, samt valde in Helena Håkansson som ny vice ordförande. Övriga styrelseledamöter blev Josefin Åkesson, Nathalie Stråhle, Viktoria Lidsell samt Linnea Larsson. Vi fick även med oss en ytterligare revisor, Magnus Qvirist, som tillsammans med sittande Tove Nyqvist ser till att siffrorna är där de ska. Linn Hultin och Kerstin Winberg valdes till valberedning.

Nytt blev också att alla månadsgivare och utbildningssponsorer räknas som medlemmar i föreningen, eftersom de betalar betydligt mer än själva medlemsavgiften och bör därför ha lika mycket bestämmanderätt. Detta gäller från och med 2016.

Arbetsgruppen har under 2015 bestått av främst åtta personer som tillsammans planerat, organiserat, genomfört föreningens arbete.

Resor till Uganda
2015 bjöd på en del direktrapportering från Fortet, då hela fyra ur arbetsgruppen åkte till Uganda i olika omgångar: The Linns i början av mars, Ewe i juni och Viktoria i juli. Förutom att renovera barnrum och bygga ny hönsgård skapade resorna en helt annat möjlighet att tillsammans med Josephine samtala om projektets utveckling. Det är alltid enklare att spåna, lära, ta del av varandras tankar när en sitter i samma rum. 

Ewe hade tex ett långt och gediget möte med Fortress verksamhetschef där det främst diskuterades potentialen att köpa mark för att bygga ett eget hus. Att slippa hyra. Att äga själva. Det har således blivit ett av våra mål som vi har i bakhuvudet under året, vilket vi behöver arbeta vidare med under 2016. Det är ett klurigt mål: vi vill skynda långsamt och inte utvecklas snabbare än vad vi klarar av. Men samtidigt vill vi ha nya visioner att inspireras och drivas av. Det är en svår balansgång som kräver ständig kommunikation mellan föreningarna i Sverige respektive Uganda.

Insamlingsevent
Oavsett framtida visioner gäller det fortfarande att hålla Fortet levande här och nu - och för det krävs pengar. 17e maj hölls därför vårens insamlingsevent: Swing it för The Fortress. Tillammans med Frilagret i Göteborg och medlemmar ur West Coast Jitterbug anordnade vi en Lindyhopkväll där det bjöds på nybörjarkurs i Lindyhop, efterföljande dans till livemusik och 50-talskrubb av lokala cateringförmågan Medveten Grön. En lyckad kväll där över hundra människor kom och tillsammans dansade ihop 12 000 kr till Fortresskassan.

Att anordna något tillsammans med redan etablerade organisationer har vi insett är ett både roligt och smart drag. Nästa exempel på det är höstens event: Fika för The Fortress - en heldagsfestival den 17e oktober på, och tillsammans med, kaffebaren Alkemisten i Göteborg. Denna gången stod musiken i centrum och under en 9timmars festival underhöll lika många band från kl 11 till 21. Nya vänner, 12 nya månadsgivare och cash in genom försäljning av Fortress-merch. Att teama ihop oss såhär med andra drivna människor gör att vi delar på den energi som går åt till att planera och genomföra insamlingsevent. Dessutom utökar vi vårt kontaktnät, vilket både är ett måste för att kunna stiga i inkomster, men också en drivkraft, en glädje till att fortsätta arbeta ideellt. Mötet med nya människor.

Årets sista insamlingsdrag var Julmarknaden i Haga. Med ett äkta marknadsstånd mitt bland Göta Lejons marchmusik och en 10-gradig julstämning sålde vi smycken, väskor, bidragsgåvor till glada julklappskonsumenter. Summan blev 7000 kr - ett bra resultat som vi satsar på att slå nästa jul. 

Föreläsningar & Samarbeten
2015 års samarbeten, förutom med tidigare nämnda Alkemisten, har bestått bland annat av fotografen Smallpigart. Anna Rostöm, kvinnan bakom pseudonymen har skapat möjligheten för Fortresstjejerna att lära sig fota, genom att skänka en kamera som tjejerna själva använde för att fånga vardagssituationer i bild. Anna valde därefter ut ett antal foton som nu finns till försäljning, där pengarna går direkt till fotograferna. Hon omtalade även samarbetet under en intervju I septemberupplagan av tidningen Recidence Magazine.

När Viktoria besökte Fortress hade hon med sig journalisten Annica Ögren. Under en vecka fick Annica följa arbetet på Fortress, vilket resulterade i ett textreportage som trycktes i både Amnesty Press och Chic. Ordet sprider sig I olika forum - härligt.

Under året har vi även teamat ihop oss med det nystartade företaget 3EJones. De tre Göteborgssyskonen säljer egentillverkade mössor, men har haft svårt att få tiden till att gå ihop och undrade därför om våra tjejer var intresserade av arbeta med tillverkningen, för försäljning i Sverige. Intresset fanns och nu virkas det för fullt på Fortress.

Vissa samarbeten håller dock inte i sig alls. Andra står och stampar. A Smile In A Box fick tyvärr avsluta sin verksamhet pga för lite efterfrågan av produkten och reseföretaget Add Truly (fd Destination Compensation) har ännu inte kunnat koppla ihop The Fortress Sverige med något resebolag. Men den som väntar på något gott… Dessutom knyter vi ständigt nya kontakter, exempelvis barnklädesbutiken By Lelou, som förutom deras egensydda ekologiska barnkläder, numer även säljer Fortress-merch.

Några föreläsningar har vi också hunnit med: F-gruppen; ett nätverk för föräldralediga som söker inspirerande utbyten i Sempervällingens vardag, Internationella Kvinnodagen i Värnamo, Rotary Partille och Zonta Mölndal.

I slutet av året påbörjades även samarbetet med Sarah Blake Elmvall, arkitektstudenten som planerar att göra sitt examensarbete tillsammans med Fortress och vår tidigare nämnda vision om att bygga eget. Att få konkreta idéer kan hjälpa oss anpassa visionen till verkligheten, så det är ett arbete vi följer med största intresse!

Riktade kampanjer & utvecklingsområden
Som nämnts hade vi under Fika för The Fortress målet att få in 10 nya månadsgivare. Det blev 12 och nu står månadsgivarna för hela 10 000 kr in varje månad. Vi har en allt mer stabilare ekonomisk grund, vilket självklart skapar trygghet i föreningen. Däremot får vi inte tro att allt löser sig av sig självt och inför 2016 kommer vi därför att behöva arbeta för att skapa en tydligare struktur och upprätta fler rutiner för att säkerställa föreningens organisering.

Ett exempel är utbildningspotten - vårt sidoprojekt som syftar till att skapa en mer långsiktigt förändring i Fortresstjejernas liv. Under 2015 har 12 tjejer gått i skolan, där 10 av dem har gått en yrkesförberedande utbildning och läst till sömmerska, hårfrisör och kock. I den ”vanliga” skolan har vi haft en tjej som går sista året på gymnasiet och en som studerar på collage. Kostnaden för dessa utbildningar har dels finansierats av vår utbildningspott, men vi har även fått stor hjälp av en vän i Uganda som några i styrelsen lärde känna under hösten 2011. Att han hjälper till med pengar till utbildning är helt magiskt, men skapar också frågor om hur vi ska använda vår egna utbildningspott. Ska vi ha den som back-up eller bör vi satsa på att samtliga Fortresstjejer ska utbilda sig den mån vi har finansiering för det? Hur kan detta ske på bästa sätt, rent praktiskt, administrativt och organisatoriskt? På mötet med Ewe och Josephine i juni bestämdes att focus ska ligga på yrkesutbildningar, eftersom vår utbildningspott inte räcker till avgifter för utbildning på gymnasienivå.

Ett annat exempel är, som vi redan snuddat vid, planen att köpa land och bygga eget. Ett stort projket där vi tillsammans med Josephine och arkietektstudenten Sarah Blake Elmvall behöver föra många och breda dialoger för att komma fram till en hållbar plan.

Avslutande tankar
Ja, det finns en del att tänka på och 2016 ser jag blir året då vi präntar ner - och följer upp - rutiner som gör att finaste föreningen förblir just det. Vi vill kunna fortsätta stötta unga, utsatta tjejer till ett liv där mänskliga rättigheter blir en självklar del i deras vardag. Ett liv där de varje dag kan sträcka på sig som stolta kvinnor, mammor, vänner, maktbärare, samhällsmedborgare, medmänniskor. Vi I The Fortress Sverige tror på männsiskans makt att göra skillnad, hennes makt att jämna ut ojämnheten I världen, vare sig det handlar om vardagen I Sverige eller I Uganda. Vi tror på makten att göra skillnad och har valt att arbeta för detta genom vår förening. Som jag skrivit tidigare så handlar det handlar inte om välgörenhet, utan om att aktivt arbeta med att skapa den värld vi vill leva i. Och återigen är det så fint att se att så många vill göra det tillsammans med oss. i form av födelsedags/examens/bröllops/begravings/julklappsgåvor. I form av regelbundna månadsbidrag. I form av peppande ord och engagemang. Låt oss fortsätta med det även nästa år.

Kram

//Ida Kjellberg, ordf. The Fortress Sverige

8 mars 2016

En hyllning till Fortress grundare

Såhär på Internationella kvinnodagen vill vi passa på att hylla the Fortress grundare Josephine Nsubuga. Den fantastiska kvinnan som står för idén, motorn och utförandet för det som händer på the Fortress i Uganda. Vi är en kugge som är glada att få hjälpa till i hennes maskineri.

Josephine med familj (Foto Sarah Blake Elmwall)


Josephine föddes i en mindre stad nära gränsen till Rwanda, i ung ålder dog båda hennes föräldrar och hon fick ta hand om sina syskon. Tack vare en släkting som förbarmade sig över henne kunde hon utbilda sig till barnmorska. Samtidigt som hon studerade jobbade hon också extra för att kunna betala sin brors utbildning. Efter att hon blev färdigutbildad barnmorska läste hon till samtalsterapeut.  Josephine har sedan länge engagerat sig i levnadsvillkoren för unga flickor och tjejer som befinner sig i utsatta situationer, hennes examensarbete handlade om tonårstjejer i Kampalas slumområden.




För att kunna göra mer startade hon organisationen WoPI- Women Of Purpose International. När vi träffade henne första gången bedrev hon uppsökande arbete i slumområden och hade rådgivningssamtal med gravida tonåringar som blivit lämnade av sin "partner", utstötta av sin familj eller bara levde under riktigt fattiga förhållanden. Innan förlossningen gick hon dit med ett "mama-kit" (ett förlossningskit man måste ta med sig till sjukhuset med bla plasthandskar, bomull och sterila kompresser) och bebiskläder.  Efter förlossningen gick hon dit och försäkrade sig om att mamman och barnet mådde bra och att allt gick som det ska. Och fortsatte sen att komma så länge det behövdes. Hon hade då en dröm om att kunna ta de mest utsatta tjejerna till ett riktigt hem där de skulle kunna få tre mål mat om dagen, sova i en riktig säng och vara trygga 24/7. Vi tänkte- vi testar och ser om vi kan hjälpa hennes dröm att gå i uppfyllelse. Här är vi nu, fyra och ett halvt år senare med Fortresshus nummer två, runt åttio tjejer som bott på Fortress under sin graviditet och ett helt gäng som fått utbildning tack vare vårt utbildningsprojekt. 


 
                                                                         

I Fortressbegynnelsen bodde Josephine på Fortress, jobbade ständigt och tog som lön att nån gång då och då unna sig att gå på salong och fixa naglarna (en poppis företeelse bland kvinnor i Uganda som kostar ca 40 kr). Nästan alla tjejerna som bodde på Fortress nämnde henne som sin kvinnliga förebild. Det händer såklart att vi tycker olika och har diskussioner, men att samarbeta med en så reflekterande, medveten och smart kvinna som Josephine, som dessutom också har ett hjärta för alla, gör att våra diskussioner bara gör att vi går stärkta framåt tillsammans.

Förutom Fortress jobbar Josephine genom WoPI också med:


Rådgivning i slummen



Ett kvinnoprojekt i byn Masuliita


Kvinnorna i byn har fått griskultingar att föda upp istället för att vara tvungna att skörda och bära tunga vassknippen till marknaden för att sälja, eller för den delen vara helt beroende av sina mäns välvilja. 

 De muslimska kvinnorna har fått getter istället för grisar. 


Garep - Girl at risk Empowerment project


Seminarium för att stärka och medvetandegöra unga tjejer i slummen om sina rättigheter och möjligheter. 
   
De flesta av Fortresstjejerna samlade

Precis efter att Josephine fått barn fick hon frågan om vad hon tyckte om det; "I love being a mother. And i love being a mother to young mothers." Utan Josephine - inget Fortress. Vi är väldigt glada och tacksamma över att kunna vara med henne i hennes arbete för kvinnors rättigheter i Uganda!

6 mars 2016

Hänt under våren



Under januari föddes fem bebisar så nu finns det fem färska mammor med små knytten i huset. På grund av en lagändring gällande barn i institutionsvård är det annars mindre barn än vanligt på Fortress just nu. Vi har tidigare haft en temporär lösning för de tjejer som inte kunnat återförenas med sin familj där deras barn bott kvar i huset, samtidigt som de gått på en internatskola i närheten. Som tur var har flera precis lämnat sina internat och de andra barnen kunnat flytta till någon annan familjemedlem nu.

Förutom att hjälpa till i nuläget vill vi vara en del av en mer långsiktigt förändring. De inspirationsföreläsningar och karriärrådgivnings-seminarium som hölls i januari har lett till att fem nya tjejer står i startgroparna för att börja skolan. För övrigt har vi två nyblivna kockar, två nybakade sömmerskor och en färsk frisör från yrkesutbildningssidan. I den ”vanliga” skolan har vi just nu en tjej som går på sista året på gymnasiet och en collegestudent. Utbildningsprojektet är en separat del av vårt arbete, den som vill veta mer om det eller är intresserade av att bli utbildningssponsorer får gärna kontakta oss för mer info!

Här på hemmaplan har vi utökat försäljningen av tygsaker med kuddfodral i fina afrikanska tyger. Än så länge har vi ett begränsat antal som förutom av oss direkt eller vid evenemang kommer att kunna köpas hos våra samarbetskompisar på Alkemisten kaffebar och By Lelou. Vi jobbar också för att få till en riktig hemsida och som (fingers crossed) kanske kan innebära att vi får till en webshop också.


I april rundar vi av det senaste verksamhetsåret med ett årsmöte. Nytt efter senaste årsmötet är att alla månadsgivare och utbildningssponsorer även räknas som medlemmar i föreningen och alltså är hjärtligt välkomna på årsmötet. Inbjudan kommer, bara maila oss och anmäl om ni är intresserade av att komma så vi vet på ett ungefär hur många vi blir!