12 juli 2015

Återresan #ugi15

Efter 20 månader var det dags igen. ÄNTLIGEN. Här berättar Evelina, en av grundarna till The Fortress, om Återresan #ugi15. God läsning.


Denna gång var vi ett gött gäng om fem tjejer som åkte ner till Kampala efter midsommar. En av dem min syster Elin som sedan uppstarten av The Fortress varit en ständig supporter och bidragit till att hemmet fått många sponsorer och donationer genom hennes jobb på Philips. (We love Avents bröstpumpar). Äntligen kunde vi åka tillsammans, vilket varit ett återupprepat mål de senaste två åren. Hennes man har kämpat och segrat mot en djävulsk cancer. Tillsammans med vännerna Jonna, Amelie och Elin N drog systrarna till Östafrika. Peppen was there. 


På flygplatsen i Entebbe möts vi av världens finaste leenden. Josephine, hennes man Titus, deras bebis Vine och min vän Steven som jag lärde känna på Street program när vi bodde i Uganda för fyra år sedan. Då gatubarn, nu en ung man som går i skolan. Känslan av att vara tillbaka i Uganda med några av de viktigaste personerna i ens liv. En lättnad, enorm glädje, fjärilar i magen. Typ nykär.


Vi spillde ingen tid utan drog direkt till Fortress. Porten öppnades och vi möttes av nio blyga och härliga tjejer, två av dem höggravida. Barnen Michael, Jojo, Brice och John springer mot oss med öppna armar. Lilla Esther, vår nanny Monicas dotter, är däremot restriktiv och håller sig lite på avstånd. Den kärlek som flödade över oss gjorde mig tårögd. Jag är en person som generellt tycker att barn är finast på håll. Dessa barn kunde jag inte släppa taget om. Skulle hoppa framför ett tåg för deras skull utan att blinka.  


Efter en rundvandring körde vi en presentationsrunda och berättade om fotoprojektet som proffsfotografen Smallpigart (Anna Roström) tagit initiativ till. Anna har bidragit med en kamera som vi tog med oss ner. Tanken är att tjejerna ska ta foton på vardagssituationer utifrån ett tema. Anna kommer sedan att välja ut ett antal foton och sälja på auktion i Europa. Cashen går direkt till tjejerna. (Vi hojtar självklart till när auktionen är igång!) Vissa av tjejerna gick igång direkt och började fota, det var riktigt kul att se. Kanske kommer vi få en Fortresstjej som jobbar som fotograf i framtiden? Coolt. 


Efter en god lunch bestående av rolex (love it) posho och ärtor drog vi till hotellet för att möta upp Jonna och Amelie som tog vägen förbi Dubai. Jag och Elin N satte oss på en boda boda (motorcykeltaxi) till en vårdcentral för att köpa malariatabletter. På en boda genom Kampalas kaos. Fjärilarna went crazy i magen. MAGI!


Från hotellet tog vi en boda till stan för att möta upp Josephine, Titus och självklart lilla Vine på en av favoritrestaurangerna. Jonna upplevde turen not that nice då hennes chaufför drog iväg för att tanka. Ensam med en okänd man i kaoset. T.I.A, you'll be fine. Efter att samlat ihop gänget om fem personer kunde vi avnjuta en god middag. Första kvällen avslutades med häng i en trädgård och självklart dans (ensamma på dansgolvet - stället var inte tydligen inte lika poppis nu som för fyra år sedan). Men med en perfekt dos av allt tog vi en taxi hem och somnade under myggnäten som sänghimmel. 


Dag nr 2 började med en rivstart. Amelie och Jonna fick träffa hela gänget på Fortress, därefter drog vi med vår superchaufför Titus ut på stan för att handla färg, målarverktyg och plastmatta. Andra projektet under #ugi15 sattes igång - barnrummet skulle få sig en rejäl makeover! Go känslan att få göra något praktiskt och konkret för våra fem kids. Michael och gänget hängde nyfiket utanför och underhöll oss under tiden. Efter solnedgången, trötta och smutsiga, tog vi oss till hotellet och skulle piffa till oss inför en middag på stan. Det gick sådär. De fick bli en raggadusch då hotellet inte hade något vatten. Andas, andas. T.I.A.


Dagen efter drog alla i gänget förutom jag till Murchison Falls på safari under tre dagar. Kvar i Kampala passade jag på att måla barnrummet en andra gång, hänga med Steven och andra härliga människor. Torsdagen ägnades åt att tillsammans med Josephine och Titus (och självklart Vine) besöka två av skolorna som vi har våra Fortresstjejer i. I dagsläget har vi 12 tjejer i vårt utbildningsprogram, två av dem - Sahara och Diana går på Lubiri secondary school som ligger bara ett stenkast från The Fortress. En skola med 8000 elever. I bara Dianas klass går det 142 elever. Att få se och hänga med dessa fantastiska tjejer som vi jobbade med under hösten 2011 i en skolmiljö var riktigt häftigt. Då var de unga, gravida och hade starka oroskänslor för framtiden. Nu är de två positiva, starka och självständiga unga mammor som älskar att gå i skolan. Snacka om att konkret förändring. Tack vare The Fortress. 


Vi åkte vidare till St Elisabeth Vocational Training Collage där vi har sex tjejer som går olika yrkesförberedande utbildningar. Om ett år examineras de som sömmerskor, kockar eller hårfrisörer. Förhoppningsvis får de därpå ett jobb och lön så att de kan försörja sin lilla familj. Chansen har ju i alla fall ökat rejält. 


Under fredagen hade jag och Josephine ett möte under 3 h på ett café med god lunch och gott kaffe. Jag hade kunnat sitta forever med Josephine och snacka. Hennes inspiration, professionalism och mod sätter igång mycket i en. Vi diskuterade nuläget på hemmet och samarbetet mellan The Fortress och The Fortress Sverige, om hur vi utvecklat vår craft-verksamhet från att bara producera smycken till att göra fina tygsaker som vi börjat sälja i Sverige och hur vi ska tänka kring de höga kostnaderna kring utbildning. Framtiden har mycket att erbjuda kära Fortress-vänner! Förhoppningsvis kan vi få en större donation i höst. Vi vill inte säga för mycket i nuläget men vi håller tummar, ber böner och hoppas på att det blir så! 


Till slut kom safarigänget hem, som jag saknat dem! Med sina ljusa hattar på huvudena och ett bagage med otaliga stories om italienare, flodhästar som sovgranne, baboons som medresenär i bil med mera, med mera. Det kan komma ut en bok i framtiden om dessa rätt chockerande upplevelser. I'm waiting. Tack och lov var de inte för sega efter intensiva dagar utan efter en promenad till hotellet, uppfräschning och pepp-musik bar det av till ännu en restaurang för go middag och till slut... det jag väntat på i 20 månader - dans till gryningen under bar himmel på Cayenne. Som vi mådde! 


Trötta men glada gick vi upp kl 10 och åkte till The Fortress. Det vankades FEST! Josephine hade bjudit in alla 62 tjejer som bott på The Fortress sedan uppstarten i oktober 2011. Ca 30 tjejer slöt upp med sina små tussar. Förberedelser med matlagning över öppen eld, chapati-baking, duscha kidsen, på med rena festoutfits. Sen satte det igång. Emmy agerade konfrencier, hon och tjejerna bjöd på sånger, teater, dans och otaliga skratt. Sedan åt vi en festmåltid tillsammans. Under hela tiden strömmade musik in från ett bröllop i närheten, det fanns ständigt ett gäng mammor och kids som stod och dansade med till musiken på gården.  


Till slut var det dags att säga farväl till tjejerna och kidsen. En vecka av intensivt häng, mys med barnen, bible studies, skratt och dans, var över. Det låter dramatiskt formulerat, men det var så det upplevdes. En enorm sorg att åka därifrån. Men. Att återigen få se att det är på riktigt. Att Fortress får finnas till för tjejer som inte har NÅGON annan som tar ansvar för dem, att Michael och de andra kidsen får växa, äta sig mätta och känna sig älskade. Allt arbete vi i The Fortress Sverige lägger ner för att få detta hem att gå runt är värd allt. Genast blir allt självklart igen.  


Kvällen avslutades med middag hemma hos familjen Nsubuga. Josephine lagade en supergod middag åt oss, riktigt kul att få se deras fina hem! Sedan var det sängen som väntade, vi skulle ju ändå åka till flygplatsen kl 10 dagen därpå. NEDAAA! 3 h sömn räcker, right? Vi behövde motionen som bara Cayennes dansgolv kunde ge. 


Flyget tog oss inte till Svedala utan till Zanzibar. En nödvändig retreat. Fyra dagar till att briefa, smälta, mala citat och skratta. Och självklart hann vi med lite magissues också. Som sig bör.

Väl hemma i Sverige igen är peppen inför framtiden kvar. Alla möten med tjejerna och kidsen gör att det känns skoj och helt rätt att knega på. Om bara några veckor åker vår nya styrelsemedlem Viktoria ner och hälsar på The Fortress med ett nytt gäng. Jag är måttligt avis. 


I samband med resan har vi kört igång en insamling till Utbildningspotten. Den avslutas när hela #ugi15-gänget är tillbaka från Östafrika (hoppas ni har det riktigt gött på Zanzi Jonna och Amelie). Återigen – fint att göra något konkret och att veta att pengarna används på bästa sätt! Håller du med? Skippa ett par glassar och swisha istället en slant till: 123-521 83 34. Märk ”utbildning”.  


Till sist. Tack syrran, Elin N, Jonna och Amelie för att ni följde med till Kampala. Om fem år kör vi igen! 


KRAM
/Evelina 


Elin med vår tussar.

Jack chillar i solen medan syrran lär tjejerna att fota.

Hanifa syr fina tygsaker som vi tagit med till Sverige.


Time for lunch.
Diana och Sahara går i Secondary 5 på Lubiri Secondary school.

Våra fina tjejer som går vocational courses.


Dans + kamera = winwin.
Förberedelser inför FESTEN!



Before!
Glada målare!
After!
Monica, vår Nanny, tvättar kidsen.
Boda boda is crazy banana.
#ugi15-gänget tackar för oss!