Efter 20 månader var det
dags igen. ÄNTLIGEN. Här berättar Evelina, en av grundarna till The Fortress, om Återresan #ugi15. God läsning.
Denna gång var vi ett gött
gäng om fem tjejer som åkte ner till Kampala efter midsommar. En av dem min
syster Elin som sedan uppstarten av The Fortress varit en
ständig supporter och bidragit till att hemmet fått många sponsorer och donationer
genom hennes jobb på Philips. (We love Avents bröstpumpar). Äntligen
kunde vi åka tillsammans, vilket varit ett återupprepat mål de senaste två
åren. Hennes man har kämpat och segrat mot en djävulsk cancer. Tillsammans med
vännerna Jonna, Amelie och Elin N drog systrarna till Östafrika. Peppen was
there.
På flygplatsen i Entebbe
möts vi av världens finaste leenden. Josephine, hennes man Titus, deras bebis
Vine och min vän Steven som jag lärde känna på Street program när vi bodde i
Uganda för fyra år sedan. Då gatubarn, nu en ung man som går i skolan.
Känslan av att vara tillbaka i Uganda med några av de viktigaste personerna i
ens liv. En lättnad, enorm glädje, fjärilar i magen. Typ nykär.
Vi spillde ingen tid utan
drog direkt till Fortress. Porten öppnades och vi möttes av nio blyga och
härliga tjejer, två av dem höggravida. Barnen Michael, Jojo, Brice och John
springer mot oss med öppna armar. Lilla Esther, vår nanny Monicas
dotter, är däremot restriktiv och håller sig lite på avstånd. Den
kärlek som flödade över oss gjorde mig tårögd. Jag är en person som
generellt tycker att barn är finast på håll. Dessa barn kunde jag inte släppa
taget om. Skulle hoppa framför ett tåg för deras skull utan att blinka.
Efter en
rundvandring körde vi en presentationsrunda och berättade om
fotoprojektet som proffsfotografen Smallpigart (Anna Roström) tagit initiativ
till. Anna har bidragit med en kamera som vi tog med oss
ner. Tanken är att tjejerna ska ta foton på vardagssituationer utifrån ett
tema. Anna kommer sedan att välja ut ett antal foton och sälja på
auktion i Europa. Cashen går direkt till tjejerna. (Vi hojtar självklart
till när auktionen är igång!) Vissa av tjejerna gick igång direkt och började
fota, det var riktigt kul att se. Kanske kommer vi få en Fortresstjej som jobbar
som fotograf i framtiden? Coolt.
Efter en god lunch
bestående av rolex (love it) posho och ärtor drog vi till hotellet för att möta
upp Jonna och Amelie som tog vägen förbi Dubai. Jag och Elin N satte oss på en
boda boda (motorcykeltaxi) till en vårdcentral för att köpa
malariatabletter. På en boda genom Kampalas kaos. Fjärilarna went crazy i
magen. MAGI!
Från hotellet tog vi en
boda till stan för att möta upp Josephine, Titus och självklart lilla Vine på
en av favoritrestaurangerna. Jonna upplevde turen not that nice då hennes
chaufför drog iväg för att tanka. Ensam med en okänd man i kaoset. T.I.A,
you'll be fine. Efter att samlat ihop gänget om fem personer kunde vi avnjuta
en god middag. Första kvällen avslutades med häng i en trädgård och självklart dans
(ensamma på dansgolvet - stället var inte tydligen inte lika poppis nu som för
fyra år sedan). Men med en perfekt dos av allt tog vi en taxi hem och
somnade under myggnäten som sänghimmel.
Dag nr 2 började med en
rivstart. Amelie och Jonna fick träffa hela gänget på Fortress, därefter drog
vi med vår superchaufför Titus ut på stan för att handla färg, målarverktyg och
plastmatta. Andra projektet under #ugi15 sattes igång - barnrummet skulle
få sig en rejäl makeover! Go känslan att få göra något praktiskt och
konkret för våra fem kids. Michael och gänget hängde nyfiket utanför och
underhöll oss under tiden. Efter solnedgången, trötta och smutsiga, tog vi oss
till hotellet och skulle piffa till oss inför en middag på stan. Det gick sådär.
De fick bli en raggadusch då hotellet inte hade något vatten. Andas, andas. T.I.A.
Dagen efter drog alla i
gänget förutom jag till Murchison Falls på safari under tre
dagar. Kvar i Kampala passade jag på att måla barnrummet en
andra gång, hänga med Steven och andra härliga
människor. Torsdagen ägnades åt att tillsammans med Josephine och Titus
(och självklart Vine) besöka två av skolorna som vi har våra
Fortresstjejer i. I dagsläget har vi 12 tjejer i vårt utbildningsprogram,
två av dem - Sahara och Diana går på Lubiri secondary school som ligger bara
ett stenkast från The Fortress. En skola med 8000 elever. I bara Dianas klass
går det 142 elever. Att få se och hänga med dessa fantastiska tjejer som
vi jobbade med under hösten 2011 i en skolmiljö var riktigt häftigt.
Då var de unga, gravida och hade starka oroskänslor för framtiden. Nu är
de två positiva, starka och självständiga unga mammor som älskar att gå i
skolan. Snacka om att konkret förändring. Tack vare The Fortress.
Vi åkte vidare till
St Elisabeth Vocational Training Collage där vi har sex tjejer som går
olika yrkesförberedande utbildningar. Om ett år examineras de som
sömmerskor, kockar eller hårfrisörer. Förhoppningsvis får
de därpå ett jobb och lön så att de kan försörja sin lilla familj.
Chansen har ju i alla fall ökat rejält.
Under fredagen hade jag
och Josephine ett möte under 3 h på ett café med god lunch och gott kaffe.
Jag hade kunnat sitta forever med Josephine och
snacka. Hennes inspiration, professionalism och mod sätter igång
mycket i en. Vi diskuterade nuläget på hemmet och samarbetet mellan The
Fortress och The Fortress Sverige, om hur vi utvecklat vår
craft-verksamhet från att bara producera smycken till att göra fina tygsaker
som vi börjat sälja i Sverige och hur vi ska tänka kring de höga kostnaderna
kring utbildning. Framtiden har mycket att erbjuda kära Fortress-vänner! Förhoppningsvis
kan vi få en större donation i höst. Vi vill inte säga för mycket i
nuläget men vi håller tummar, ber böner och hoppas på att det blir så!
Till slut kom safarigänget
hem, som jag saknat dem! Med sina ljusa hattar på huvudena och ett
bagage med otaliga stories om italienare, flodhästar som sovgranne,
baboons som medresenär i bil med mera, med mera. Det kan komma ut en
bok i framtiden om dessa rätt chockerande upplevelser. I'm waiting. Tack
och lov var de inte för sega efter intensiva dagar utan efter en promenad till
hotellet, uppfräschning och pepp-musik bar det av till ännu
en restaurang för go middag och till slut... det jag väntat på i 20
månader - dans till gryningen under bar himmel på Cayenne. Som vi
mådde!
Trötta men glada gick vi
upp kl 10 och åkte till The Fortress. Det vankades FEST! Josephine hade
bjudit in alla 62 tjejer som bott på The Fortress sedan uppstarten i oktober
2011. Ca 30 tjejer slöt upp med sina små tussar. Förberedelser med matlagning
över öppen eld, chapati-baking, duscha kidsen, på med rena festoutfits. Sen
satte det igång. Emmy agerade konfrencier, hon och tjejerna bjöd på sånger, teater,
dans och otaliga skratt. Sedan åt vi en festmåltid tillsammans. Under hela
tiden strömmade musik in från ett bröllop i närheten, det fanns ständigt
ett gäng mammor och kids som stod och dansade med till musiken på gården.
Till slut var det dags att
säga farväl till tjejerna och kidsen. En vecka av intensivt häng, mys med
barnen, bible studies, skratt och dans, var över. Det låter dramatiskt
formulerat, men det var så det upplevdes. En enorm sorg att åka därifrån. Men.
Att återigen få se att det är på riktigt. Att Fortress får finnas till för
tjejer som inte har NÅGON annan som tar ansvar för dem, att Michael och de
andra kidsen får växa, äta sig mätta och känna sig älskade. Allt arbete vi
i The Fortress Sverige lägger ner för att få detta hem att gå runt är värd
allt. Genast blir allt självklart igen.
Kvällen avslutades med
middag hemma hos familjen Nsubuga. Josephine lagade en supergod middag åt oss,
riktigt kul att få se deras fina hem! Sedan var det sängen som väntade, vi
skulle ju ändå åka till flygplatsen kl 10 dagen därpå. NEDAAA! 3 h sömn räcker,
right? Vi behövde motionen som bara Cayennes dansgolv kunde ge.
Flyget tog oss inte till
Svedala utan till Zanzibar. En nödvändig retreat. Fyra dagar till att briefa,
smälta, mala citat och skratta. Och självklart hann vi med lite magissues
också. Som sig bör.
Väl hemma i Sverige igen
är peppen inför framtiden kvar. Alla möten med tjejerna och kidsen gör att det
känns skoj och helt rätt att knega på. Om bara några veckor åker vår nya
styrelsemedlem Viktoria ner och hälsar på The Fortress med ett nytt gäng. Jag
är måttligt avis.
I samband med resan har vi
kört igång en insamling till Utbildningspotten. Den avslutas när hela
#ugi15-gänget är tillbaka från Östafrika (hoppas ni har det riktigt gött på
Zanzi Jonna och Amelie). Återigen – fint att göra något konkret och att veta
att pengarna används på bästa sätt! Håller du med? Skippa ett par glassar och
swisha istället en slant till: 123-521 83 34. Märk ”utbildning”.
Till sist. Tack syrran,
Elin N, Jonna och Amelie för att ni följde med till Kampala. Om fem år kör vi
igen!
KRAM
/Evelina
Elin med vår tussar. |
Jack chillar i solen medan syrran lär tjejerna att fota. |
Hanifa syr fina tygsaker som vi tagit med till Sverige. |
Time for lunch. |
Diana och Sahara går i Secondary 5 på Lubiri Secondary school. |
Våra fina tjejer som går vocational courses. |
Dans + kamera = winwin. |
Förberedelser inför FESTEN! |
Before! |
Glada målare! |
After! |
Monica, vår Nanny, tvättar kidsen. |
Boda boda is crazy banana. |
#ugi15-gänget tackar för oss! |