27 november 2011

Sponsorer och smycketillverkning

Hej alla. Efter förfrågan på allmän begäran kommer här en uppdatering. Vi har tre veckor kvar i Uganda, varav en halv sådan går bort nu på onsdag då vi återigen sätter oss på en galen buss, denna gången västerut till Kigali, Rwanda. Mina (Idas) föräldrar har varit på besök, vilket var riktigt skoj. Tack för en grymme-helg, Tata o Mama Aidah - och tänk på Kampalas trafik när ni sitter i bilkö på E6an.. Nathalie har även hon haft besök. Tove, Krall och Peter - tack för bra dans och charmig rafting-bränna! Vi ses i Göteborg - och i Dubai :)

Tre veckor alltså. Ehm ja. Tiden går lite för skrämmande fort (har ni hört den förut?) och det känns som vi har resten av dagarna fullt planerade. Vill hinna med så mycket som möjligt och bara den tanken är rätt stressande - årets underdrift - så ja, dagarna går i ett.  Hänga så mycket som möjligt med vännerna som inte åker tillbaka till Sverige, gå ut till de bästa dansställerna, göra de uppgifter på praktikplatsen som inte blivit gjorda innan ooosv...

Främst vill vi "avsluta" vår fysiska del (1?) av The Fortress på ett sätt som underlättar projektets fortskridning. Vad behövs för en fortsatt hållbar utveckling av verksamheten när vi har åkt - både på en ekonomisk och social nivå? Hur kan vi fortsätta arbetet hemma i Sverige? Hur kommer tjejerna reagera när vi drar? Hur kan Josephine, på ett så bra sätt som möjligt fortsätta det enorma arbete hon bedriver? Ja. Det är en del att bita i. Men vi är så enormt glada och peppade över projektet, att vi längtar efter att få fortsätta arbetet hemma. Det har känts extremt bra att Fortress faktiskt kunde öppnas medan vi har varit här på plats, då det är en hel del att strukturera upp.

Senaste inlägget lovade jag att komma med mer info om hur ni som vill bli sponsorer ska gå till väga. Ni som vill bli sponsorer kommer att skänka en summa i månaden. Så länge tjejen ifråga bor hos oss kommer hälften av pengarna gå till Fortress i sig (mat, hyra, el, sjukvård) för att helt enkelt trygga projektets fortskridnande. Inget Fortress, ingen tjej att sponsra. Den andra resterande hälften kommer gå till tjejen personligen - dock genom Josephine. Hon kommer att ha kontroll över pengarna både under tiden tjejen bor på the Fortress men även efter. Vad pengarna kommer att gå till är olika, eftersom tjejerna är unika individer med individuella drömmar och mål. De flesta vill gå tillbaka till skolan och då är Josephine den som ser till att skolavgiften blir betald. Men inte alla vill återvända till skolbänken. I vissa fall har tjejen slutat i mycket tidigt stadie och att återvända till en låg klass, i hög ålder, kan kännas väldigt obekvämt. Där kan pengarna istället gå till uppehälle, mat osv. Mer info om hur ni exakt ska gå till väga kommer snart. Vi lovar. Det är dock lite mycket i huvudet nu i slutspurten, så ha överseende med att det går liiite långsamt med struktureringen av just sponsorskapen.

Just med tanke på de tjejerna som inte vill återgå till skolan av en eller annan anledning har alla på the Fortress även nu fått börja göra smycken. Tanken med detta är att ge dem en aktivitet som ökar deras chans till en framtida egenförsörjning.  Sälja smycken - tjäna egna pengar. Kort och gott. Dock extreeemt betydelsefullt då de blir självständiga kvinnor, som inte tvingas bli beroende av en man för att överleva. Ett sådant beroende är en alldeles för vanlig kvinnofälla i Uganda. The Fortress är därför ett forum för ökande kvinnliga friheter/rättigheter, ökad jämställdhet och - i slutändan - minskad fattigdom.

Förra veckan flyttade två nya tjejer in och stämningen i huset är verkligen öppen och härlig. Minsta lilla gnabb tas upp (Josephine är verkligen en bra social arbetare) och vi märker att tjejerna blir gladare och mer trygga ju mer tiden går. Ni anar inte hur skönt det känns att knacka på dörren och mötas av dessa underbara människor. Vi bävar inför att säga hejdå om man säger så...

Men vi ska självklart promota projektet för kommande socionomstudenter som vill göra sin praktik i Uganda. Att få en ruljans på socialarbetare som kommer ner och jobbar med Fortress-tjejer är ju en del av den sociala hållbarheten som vi är beroende av. Kanske kan det även resultera i ökad ekonomisk hjälp? Vi tror stenhårt på studenters vilja och passion till ett bra arbete och till er som är intresserade - vi ser er mer än gärna på The Fortress kommande terminer!

Idag har Josephine sin graduation party och det börjar bli tid att dra dit. Sitter dock med en tre-våningstårta och funderar på hur detta ska gå på bodan...  Inte läge att komma till en fest på 60 pers med en mosad tårta. Löser sig nog. Brukar göra det här.

25 oktober 2011

The Fortress - part 2.


Nuså. Det har tagit ett litet tag men nu är vi tillbaka igen efter gorilla-tracking, musikinspelning, fortbollslandskamp, drogpreventionskonferens, studiebesök i Gulu (ett krigshärjat, norra Uganda) galna bussresor med bryt på klängiga försäljare, galna bussresor med bryt på enorma hål i vägen. Men. Inte därför jag skriver. För framförallt är vi tillbaka och sjukt glada och stolta över att kunna säga att The Fortress har öppnat! Stolta borde även ni som bidragit med pengar vara, eftersom det är på grund av er som allt har gjorts möjligt. Vi trodde aldrig att filmen skulle få så stort - och framförallt snabbt – gensvar som den har fått. Hittills har vi samlat ihop 42 261 kronor – för att vara exakt! Heeelt galet. Gåshud, stolthet, godhet - mäktigt hur människor faktiskt kan göra konkret skillnad! Dörren är öppen, väggarna står stabila, möbler inköpta, sängarna bäddade och maten lagas och ger tjejerna bra, näringsrik energi både till sig själva och sina mysiga, växande magar. Även mödrarvårdskontroller (som staten självklart inte bidrar med) ska implementeras inom kort. Så enormt stort och ödmjukt TACK till varenda en av er som hjälp oss med detta!! Som Evelina säger i filmen (jaa, vi gjorde en till, denna gång inspirerad av Shakira istället…otippat??) så märker vi hur tjejerna är så sjukt lättade jämfört med hur de var innan. Kim och Nathalie är där varje måndag och har lite näringslära med dom, lagat mat ihop och talar om vikten av bra kost i relation till graviditeten. Evelina och Kim är där främst tisdagar och torsdagar, och har börjat med lite samtal, ger information om graviditetens process, stöttar tjejerna i sin vardag. Jag själv (Ida) är där en dag i veckan för att mest bara hänga, vara en vän och ett stöd i deras vardag. Fick bytt strängar på Josephines gamla gitarr så lite musik blir det också. Senast var det Cat Stevens (Ritas förslag) blandat med Shakira. Yes. Otippade kombinationer är de bästa. Igår var även Ann där, en kvinna från Uganda som jobbar mycket med smycketillverkning och som ska lära tjejerna göra smycken med förhoppningen att tjejerna en dag kanske kunna sälja dessa och på så sätt tjäna lite egna pengar.

Apropå pengar och bra kvinnor är vi även sjukt glada över att kunna introducera den första sponsorn – Malin Östgård (som tillsammans med Jenny-den-bästa-Lindblad utgjort finfint Sverigebesök under de senaste 10 dagarna) har nämligen bestämt sig för att hjälpa en av tjejerna med skolavgifter så att hon kan fortsätta med sina studier. Sponsorskap är något vi kommer arbeta mer med. Vår förhoppning är att hitta folk som vill bidra på mer personligt plan och under en längre period, så att så många av Fortress-tjejerna, både nu och i framtiden, ska kunna få gå klart sin utbildning. Vi letar efter faddrar helt enkelt. Tjejerna är ju fortfarande bara barn/ungdomar, som oftast lämnat skolan i åldern 14-16 år, av en anledning de inte kan göra något åt.

www.thefortressuganda.blogspot.com kan ni följa projektet, läsa mer om vision, mål och strategier - och även se lite bilder.


Kolla gärna in filmen för att få en bättre bild av projektet! Och eftersom vi fortfarande är beroende av ekonomisk hjälp för att saker och ting ska kunna rulla på så är kontot självklart fortfarande öppet. För er som redan bidragit - sprid gärna filmen vidare!! All hjälp är uppskattad!



(För er som inte vill ägna 5 minuter åt vårt mästerverk...)
Swedbank Clearingnr: 8304-8 Kontonummer: 903 022 800-2

Glöm inte att skriva vem du är på avsändarmeddelandet - vi har fått väldigt många anonyma bidrag, vilket ju är lite spännande men mest synd för vi vill ju gärna i framtiden ge lite cred till alla som hjälper till.

Ha en fin dag och ta hand om er i höstrusket. Vi tar hand om oss i solen! ...som dock i skrivande stund gick över till ösregn, meeen ändå..sitter på balkong i linne och shorts, medan Jenny och Malin förbereder (sin egna) avskedsfest - serpentiner och allt! Livet är bra fint.

STOR kram!!

16 september 2011

the fortress

Yepp. Idag är tjejerna ute på sina olika organisationer medan jag (ida) ligger hemma idag pga halsont/hosta/39graders feber (läs: fet influensa) som inte gör sig bäst bland folk. Men, går ingen direkt nöd på mig. Eller ja… sitter i alla fall under mitt myggnät (himmelsängen som mamma kallar det), käkar papaya, pluggar organisationsteori och lyssnar på Nina Simone. Blir lite bättre då i alla fall.

Har även suttit och redigerat en liten film (inspirerad av nämnda Simone) i syfte att samla in pengar till ett nystartat projekt vi brinner starkt för. Projektet heter The Fortress och drivs av den tidigare nämnda eldsjälen Josephine och riktar sig till gravida tonårstjejer i Kampala.  Kim, Evelina och Josefin är ute nu och besöker ett par tjejer i ett slumkvarter, och arbetar med att stödja dessa genom samtal, ge information om graviditet, födsel, kropp och hälsa osv. Allt som kan underlätta för en gravid tonårstjej, ofta utan någon annan att vända sig till. Josephine själv var här nyss och berättade om en ny flicka hon precis har mött och börjat arbeta med. Denna tjej på 13 år blev våldtagen och är nu gravid (killen har självklart inte blivit åtalad). Ensam är bara förnamnet.

Tanken med projektet är att öppna ett hem för dessa tjejer. Att som tonåring bli gravid här nere är sjukt stigmatiserande. Det ses nästan värre än att ha HIV/AIDS. Familjerna skäms, kastar ofta ut tjejerna ur hemmen, kapar all kontakt, vill/kan inte betala för skolavgiften längre… Killarna står inte direkt heller vid deras sida och hjälper till. Så… ja, Josephines vision är att öppna ett hem där dessa tjejer kan bo och få en trygghet i form av mat/sängar/medicin, som ju gör att graviditeten blir en enklare process och att barnet i sin tur föds in i en någorlunda frisk omgivning. Tanken är även att de ska få bo kvar ett par veckor efter förlossningen för att få en bra start på det, bokstavligt talat, nya livet. Att så småningom kunna förenas med sina familjer och bryta stigmatiseringen är också ett av huvudsyftena.

Vad som behövs är pengar. Till huset (tanken är att det ska finnas plats för 12 tjejer, till att börja med), till maten, till sängarna, till en barnmorska, till barnsängar, barnkläder, blöjor, till så kallade mama-kit. Vid en förlossning i Kampala måste man nämligen själv ta med ett sånt här kit, som innehåller plasthandskar, plastskynken som ska bredas ut över britsen, rakblad till navelsträngen och ifall det krävs diverse snitt, stoppbomull till blödningar både under och efter förlossningen samt ett skynke att svepa in barnet i. Har du inte ett mama-kit så… ja, synd för dig. Härligt att se hur ett land tar hand om sina invånare... heja det statliga sjukhuset!!1.

Ok, om vi ska lämna frustration över ett korrupt land för en stund… åter till the Fortress. Hyran kommer ligga på runt 1.6 milj shilling/månaden, vilket är ca 3900 kr. Ett mama-kit kostar 25 000 UGX, vilket är 60 SEK. För att få en uppfattinng om hur mycket 25 000 är här nere, för dessa tjejer så kan jag berätta att vi betalade ett tandläkarbesök för en av tjejerna, hon hade haft tandvärk i ett par veckor och hade inte råd att gå dit själv. Det kostade 25 000. 60 kronor.

Så till alla fina människor vi känner, har ni råd – skänk en peng. Allt från 100 till… ja, mer än 100. Allt gör skillnad. Och ni behöver inte oroa er för att någon kostymnisse ska ta ut administrationsavgifter eller annan skit… Det är vi som faktiskt är här. På plats. Det är vi som hälsar på tjejerna, ser hur de bor, pratar med dem, lär känna dem, får känna på deras tjocka fina magar, ser hur jävla trötta, hungriga, ensamma, rädda, utelämnade, oinformerade de är. Men även hur glada, ödmjuka, uppskattande och starka de är. Trots all skit. De är värda så sjukt mycket bättre.

Så. Ta gärna 10 minuter av din tid och kolla filmen nedan (ursäkta ljudet, 8mm funktionen gjorde mer skada än nytta…) så får ni förhoppningsvis en bättre bild av projektets syfte och innebörd. Och var med och gör en insats. Vi uppskattar allt! För att inte tala om Josephine och tjejerna.

Hoppas ni alla mår fint. Hejdå.





(Just det, om du vill vara med så skriv gärna ditt namn på meddelande-mottagarkonto, så vet vi vem du är. Tack. Återigen- taaack!)

5 september 2011

uppdatering nr 2.

En vecka till har gått och även om vi upplever mycket spännande är alla intryck är inte längre nya. Ett tecken på att något av en vardagskänsla infunnit sig är Evelinas kommentar när vi sitter på balkongen och äter frukost ”Det känns nästan som vi är utomlands” en efterföljande tystnad å sedan asgarv J

Vi har börjat planera till vilka ställen vi vill besöka Kigali, Golomolo, Jinja, Entebbe, Gulu, Mombasa, Zanzibar osv. Och vi insåg att 4 månader inte är speciellt mycket! Men om vi bakar in lite studiebesök i våra utflykter så kan vi ta ledigt några dagar från praktiken så vi ska nog kunna klämma in det mesta.
Närmaste i tiden ligger ett studiebesök på Mulago hospital här i Kampala där det finns ett projekt med HIV-positiva barn, vi förbereder oss på att upplevelsen kommer sätta djupa spår… På samma tema har vi även planerat in att delta i en HIV konferens på tre dagar för att få mer kött på benen då HIV frågan inte riktigt är lika uppmärksammad i Sverige. 6 % av Ugandas befolkning beräknas ha HIV (mörkertalet är dock väldigt stort) medan siffran i Sverige ligger på 0,05 %. Och vi möter dagligen personer som själva är HIV-positiva eller blivit påverkade på grund av att deras föräldrar eller andra nära dött i AIDS.

För att nämna lite roligare saker så firade vi Josefins 24:de födelsedag i Fredags. På torsdagen hade vi inhandlat presenter bestående av morötter, potatisskalare (till morötterna) och balsam. Kanske inte det man hade velat ha hemma i Sverige men här va det precis vad Josefin hade önskat sig. Vi köpte även en tårta som hade vit och neonblå kristyr fantastiskt fin tyckte vi ända tills vi på vägen hem hittade ett bageri med tårtor som på riktigt såg goda ut. På fredagsmorgonen väckte vi således Josefin med paket, tårta, tända ljus och sång. Josefin hävdade att uppvaktningen var bättre än på många år (no offence familjen Åkesson och Alex).
Fredagskvällen skulle spenderas på en indisk restaurang som vi hade hört skulle vara bra, men vi vände i dörren, omysigare ställe får man leta efter! Istället traskade vi bort till det stora köpcentret Garden City där vi viste att det fanns en indisk restaurang på taket. Och där blev vi inte besvikna, maten vi beställde var fantastisk och vi hade en riktigt bra kväll. Tänk att få både kött och kycklingbitar utan ben i, himmelriket!

På lördagen hade vi bestämt oss för att få lite färg om det var sol och till vår lycka sken solen när vi vaknade. Fairway hotell i centrum hade en pool som man fick använda hela dagen för ynka 8000 Ugandiska shilling (UGX), ca 18 SEK, så dit begav vi oss. På vägen dit fick vi erfara en kulturkrock mellan Uganda och Sverige. En boda-boda förare åker upp bredvid oss och frågar ”Hey muzungus, why are you naked?” (Boda-boda = MC-taxi, Muzungus = Vit människa). Ånej, vi var inte nakna! Shorts och linne hade vi allt men tydligen var shortsen lite för korta ;)

Till ljudet av tidig 90-talsmusik (bland annat Ace of Base!!) chillade vi i alla fall solstolarna och svalkade oss i polen, det var fantastiskt! När vi bestämde oss för bege oss hade vi fått färg som vi önskat dock var färgen mer stoppljusröd än gyllenbrun. (Thank God för Evelinas Aloveragel!!) Ida som hade bestämt sig för att läsa lite kurslitteratur i skuggan hånskrattar åt oss andra.

Vi har även besökt Nakasero marknaden där vi köpte allt från kastrull och färsk vaniljstång till ätbara småkryp (det var bara Ida som vågade smaka, vill hon poängtera!). 




Ett besök i Watoto kyrkan (två besök för Ida och Evelina) har också hunnits med. Ena gången var det en fantastisk barnkör som hade show andra gången var det en söndagsgudstjänst med gospel. Alla delar vi inte tron på Gud och Ida tyckte det var lite märkligt då alla sträckte upp sina händer (vår vän Moses föll även ner på knä) och bokstavligt talat talade till Gud. Jaha ja så gör man här… Men musiken var bra och det var bra drag! Dem av oss som inte är kristna har haft flera diskussioner med ugandierna om hur det är möjligt att inte tro på Gud. Vilket dock kan vara intressant då man får reflektera över sina egna åsikter orsakerna till dem.


room with a view.
 balkongutsikt från nathas och evelinas rum. 
nana hostel. vårt hem.
rolex (omelett-crepe)  - vår huvudsakliga föda. 
ibland hittar vi lyxmat. 
vår gata - ldc road
och även våra bodaboda-män
trottoar kampala-style
bodaboda
byggnadsställning i afrika. 
farmor dansar in på bröllopsceremonin förra
lördagen, iklädd en traditionell Gomesi. 

Så. Alla har börjat acklimatisera sig även om några magar inte riktigt är överens med maten. Som tur va har Josefin halva apotekets sortiment med sig och hon och Kim har även hittat en indisk hälsobod där det har inhandlats diverse hälsomedikament.

Sula bulungi (God kväll/natt)!!



30 augusti 2011

Uppdatering nr 1 - Hej alla fina

Nu sitter vi (Ida, Josefin och Nathalie) på rummet på vårt hostel Nana och har äntligen fått tid att fixa en blogg så ni kan få ta del av vad vi gör här i Uganda. Idag är det nämligen Idd - slutet på muslimernas fasteperiod - och därför en röd dag så inget jobb för oss idag. Vilket passar rätt bra då Ida och Josefin inte är på topp (en med ryggont, en med yrsel). Positive thinking!!1

Efter att vi anlände förra lördagen har vi gjort allt från att ha gått på lägenhetsvisning till att bli bjudna på bröllopscermoni ute i bushen, på gränsen till Kenya. En vecka har känts som en månad och huvudet snurrar (bokstavligt talat för vissa) av alla nya intryck. Men vi trivs. Som satan. Boendet har vuxit från vafaan-såhär-kan-vi-inte-bo-känsla till en (hyfsad) klockren hemmakänsla. Lite mattor, lite bilder på väggarna, lite myggnät (äntligen den himmelsäng som man aldrig fick som barn) - så är vi hemma, som sagt.

Lite svårt att förklara allt som har hänt, men vi hade tur att träffa en local dude vid namn Moses som har visat oss i princip allt. Allt känns faktiskt inte som en överdrift och det har kanske blivit aningen för mycket ibland. (Kim blir som ett barn och säger emot av principskäl - "kan sjääälv") Men nä, han är fin. Och snäll. Vi har lärt oss om hur vi ska gå, var vi ska gå, hur vi ska åka boda-boda/taxi, vad som kostar vad, vad som inte kostar vad, vad vi bör se, vad vi inte bör se. Osv. Det är gött att få inside-info. Annars har vi kommit in i livet rätt fort och smidigt. Och det känns inte alls konstigt att vi ska bo här i 4 månader till. Snarare bara jävligt gött.

Praktikplatserna har inneburit lite delade upplevelse. Kim och Evelinas organisation är en liten, hyfsat ny organisation, driven av en riktig eld-själ. (Mer om henne i senare inlägg. Lovar. ) Enkelt förklarat riktar organisationen in sig på att stärka fattiga kvinnor som tidigare tex försörjt sig prostitution eller blivit utsatta på andra sätt. Hon jobbar även med att stärka tonårsflickor som blivit gravida. En annan del i deras praktikarbete är att jobba med pojkar i slummen - även kallade the wild boys. Allt styrs av eldsjälen Josefine. Hon är grym. Uppstyrd och väldigt välkomnande, nästan lite moderlig av sig. Schema klart för veckorna och väldigt mån om att vi alla mår så bra som möjligt och får ut så mycket som möjligt av vår tid. Så dom har kommit in i sitt väldigt fort och trivs som muzungus (vita) i slummen. Alltså bra, för vi gillar det. Gäller att skapa sina egna metaforer...

Vår organisation är lite annorlunda, då den är stoor. Och har funnits sen 1993. Så den är väldigt etablerad och har haft massa praktikanter tidigare. Organisationen (UYDEL - uganda youth development link) har massa olika sk centres ute runt omkring i stan, där de jobbar med ungdomar som inte går i skolan av en eller annan anledning, mest relaterade till alkohol, droger, trafficing, föräldralöshet. Bland annat. Individuella samtal, gruppsamtal, gruppövningar med syfte att stärka självförtroende, kritiskt tänkande, HIV/AIDS info/prevention, yrkesutbildning (hairdressing, electronics, design, sykunskap) är vad dom erbjuder ungdomarna. Det är som en stor, grym fritidsgård - men istället för att delvis rikta in sig mot ungdomar som har det lite kämpigt i skolan, dåliga hemförhållanden, inga fritidsintressen eller vad det kan vara så är detta till för barn/ungdomar som har blivit föräldralösa och därför ofta skol-drop outs (det kostar en del att gå i skolan när du är över en viss ålder...) utsatta sexuellt eller försörjts sig genom prostitution. Svårt att förstå. Men vi kan knappt vänta på att bli insatta och få ta del av organisationen. Få lära sig av socialarbetarna och barnen. Och förhoppningsvis kunna bidra till något bättre. SR har gjort en intervju med vår nya polare Rogers (chefen för UYDEL) - lyssna gärna. (och snälla, ha överseende med den trötta rösten...)    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=3153210   Kan vara en idé för att få en bättre inblick i vad vi kommer att syssla med framöver, eftersom vi själva knappt vet hur hur saker och ting kommer att se ut ännu. Inte mer än att det kommer bli en grym höst.

Bilder kommer upp snart! Muelaba!