Uganda alltså. En vecka har känts mer som en månad. Resan
har innehållt en hel massa godbitar och gött nog inte på ett stressigt sätt. Nu
talar jag i och för sig kanske inte för samtliga medresenärer. Anat en viss
tagenhet hos våra Ugandaoskulder, vilket är helt befogat. Dagarna har gått i
ett, med förmiddagar vid pool, framåt 12-tiden ut till antingen Fortress eller
andra projekt, vid 18-tiden hem och duscha, ut och äta, dansa, hem senare än en
vandlig vardag. Och så vidare. I en vecka. Mycket intryck, mycket ljud, lite
sömn. Så är det på resa med Fortress Sverige. Och pappa Kjelle, självklart. Han
har visat sig minst lika hemma på dansgolvet som på byggplatsen.
Vi på Fortress tillgodoser som sagt inte enbart unga tjejers
behov av mat, kärlek, tak över huvudet, utan sträcker också ut handen till
hönor, hundar (och en och en annan råtta). Hönshuset blev en succé, liksom hundkojan till
vår privata vakt Jack. Bra jobbat Team Sverige!
Medan somliga hamrade på hus, byggde andra vidare på
organisationer. I fredags fick vi i styrelsen möjlighet att sitta ner
tillsammans med Josephine och gå igenom verksamhetsår nummer två, dagens
situation, framtida visioner och förhållningssätt. Att arbeta med unga tjejer
kräver ett ständigt diskussionsforum där normer, plikter, arbetsmetoder måste
få luftas. Speciellt i ett samarbete som detta, där sociala förutsättningar, som
i förlängningen även innebär förhållningssätt, kan skilja sig hos de olika parterna.
Ibland mer, ibland mindre. Det är extremt givande och utvecklande att diskutera
genus, uppfostran, vänskap, pedagogik i denna arbetsgrupp. Vi lär oss alla av
varandra.
Mest av allt lär vi av tjejerna. Dessa tjejer… Unga barn, 14åringar,
som sätts i en situation där så mycket mer krävs av henne än vad som egentligen
är rättvist. När hon själv ska vara barn, är det istället hon som nu måste vara
den vuxna. Den som agerar moget. Den som lär sig allt lite för tidigt. Den som
tar ansvar, inte bara över ett utan två liv. Allt detta i en väldigt socialt
instabil tillvaro. Dessutom.
Så för att fira denna styrka bjöd vi i lördags in till
Fortressfest. Två år skulle firas, och det med råge. Samtliga fortresstjejer
blev uppringda och fick transport-money för att ta sig från sina nuvarande hem
till Natete, Kampala, där Fortress ligger lugnt beläget på en liten sidogata 50
meter från stora vägen. Vissa tog en boda
(motorcykeltaxi) från sitt närliggande slumområde, andra fick åka buss i 6
timmar från ett något mer avlägset hem. När festen väl drog igång räknade jag
till 27 tjejer som satt i plaststolar under partytältet – karakteristiska drag
för Ugandiska tillställningar. Ni som kan er Fortressmatte vet att det då också
borde finnas runt 27 småtussar på plats. Lägg till andra inbjudna i form av två
syskon, en mormor, tre praktikanter, Sverigeteam, WOPI-aktiva och ni har en
skara på cirka 70 pers. Det var en fin känsla att se alla dessa människor
samlade under samma partytält för att dela med sig av historier, erfarenheter,
råd om hur det är att vara ung kvinna idag. Extra speciellt blev det när tre av
våra fyra skoltjejer tog ton i både ord och sång. De talade till resten av tjejerna
om vikten av skolgång och den möjlighet Fortress kan skapa, men också om vilka
svårigheter de möter dagligen. Att bo tillsammans bland andra ungdomar som inte
bara är vänner utan som bråkar, hävdar, stjäl, formar, påverkar i alla olika
riktningar. Internat är inte enkelt. Lägg därtill att inte få se sitt barn
förutom på lov och vissa helger. Men utbildning är A och O för en trygg framtid
– en insikt vilken de förstår och har som stöttepåle när det blir för stormigt.
Dessutom är de inte ensamma. Det är häftigt att se hur de kan påverka, peppa,
lära varandra. Gamla Fortresstjejer till nya. Vi har nu flera tjejer som vill tillbaka
till skolan. Om du vill vara med och göra detta möjligt så hör av dig. info@thefortress.se är det som gäller,
och vi är i behov av fler utbildningssponsorer. Att få se hur dessa tjejer
växer med böckerna gör det självklart att fråga om fler hjälpande händer. Och
tacka till er som redan är utbildningssponsorer. Ni bidrar till något större.
Det blir lätt stora ord och bombastiska känsloförklaringar
när en ska skriva ner vad som händer på Fortet. Så får det vara, helt enkelt.
Det kan också ha något att göra med skribentens relativt sentimentala
inställning till nuet, då hon timmen efter festen tog slut i lördags åkte hem
till Kalla Sverige igen. Resten av Team Sverige är kvar, men på ett lite splittrat
sätt. Ett par åker vidare till Rwanda, tre drar hem inatt och styrelsen stannar
i Kampala ända till lördag. Det ska hinnas med mer saker, vettni.
Bilder på hela alltet kommer komma i ett separat inlägg lite
senare, när allt är samlat. Godbitar utlovas, håll ut.
// Ida