Sista dagen på året. Regnet känns symboliskt på något,
högst subjektivt tolkande, sätt. För The Fortress del har 2012 betytt en
väldans massa saker. Stoff för en maratonlik årskrönika à la SVT. Vi kör en i
miniformat istället. Håll till godo.
Detta hus alltså. Januari började med att Josephine, Joan, Kemi och de första Fortresstjejerna flyttade in i ett nytt, stort och säkert Fort. Vi nybyggare åkte hem till mörka Svealand innan vi ens fick se hemmet, men avlöstes snart av nya praktikanter – en trio underbara tjejer som senare kommer att vara med oss i det dagliga arbetet i The Fortress Sverige. För tur nog fanns det inte så mycket tid att sörja separationen från Uganda. Vi lämnade ju faktiskt ett hus med ett gäng gravida tjejer i. Hyra, el, vatten och mat behövde betalas. Så när vi kom hem drog arbetet med föreningen igång i en inspirerande och produktiv fart.
I februari startades föreningen på riktigt. Vi
införskaffade ett organisationsnummer av Skatteverket och styrelsekunskaper av
google, och sen började vi spåna på hur vi skulle kunna ragga sponsorer. Det
var förutom detta en rätt lugn månad – i Sverige alltså. I Uganda hände det
grejer. På alla hjärtans dag blir Susan vår första Fortressmamma när hon födde
lilla Isaac. Vi är lyriska. Sex dagar senare kommer lilla Jeremiah till världen
av Diana och vi blir ännu mer lyriska. Både hemma och i Uganda. Nyhetens behag
kanske - vi anar nog inte riktigt hur många tussar som med jämna mellanrum kommer
och hur vana vi sen kommer att bli av besked om fler, lyckade, säkra födslar. Lite
ofattbart. Och få förunnat. Speciellt när det handlar om unga tjejer i Uganda.
Mars
bestod för vår del av lite uppstartsfix. Bankmöte, INSPONSmöte, föredrag för
Rotarys ungdomsförening, kontaktspridning och annat gott. Peppen till trots,
det var en något orolig månad. Kontot ekade lite för tomt och inom vissa delar
i föreningen spred sig oron och tankarna. Att hålla en verksamhet på dryga 10
000 i månaden rullande… Kommer vi klara detta? Vad har vi gett oss in i? Som tur är består
vår lilla förening av väldigt positiva människor och tankar. Vi tror på detta.
Och när någon börjar tvivla på om vi kan hålla det flytande ändras oron snabbt
till pepp och handlingskraft. Energiomvandling kallas det. Bra grej.
Därför blir april en månad av eventplanering, Vårrus,
mingelkvällar, kontaktskapande. Detta resulterar i trygghet både på kontot samt
i gruppen. Vi märker också hur skoj detta är. Att möta folk, att få berätta om
Fortress för andra, att se hur det skapar engagemang på olika sätt. I Uganda
föds det fler barn och tjejerna börjar komma igång med den där smyckestillverkningen,
som i framtiden kommer visa sig vara en otroligt viktig del i arbetet med att
stärka tjejerna. Första lasset kommer till Sverige och vi börjar sälja
papperssmycken i samband med våra event. De går åt som smäär på en solig
Kampaladag. Samtidigt får tjejerna där nere sin första lön och kan köpa saker
till sig själva och sina barn. En del sparar till framtida utgifter. Josephine
berättar hur den egna inkomsten gör dem ett par centimeter längre. Det blir metasuccé,
helt enkelt.
Maj
är gala. Vilken gala dessutom. Vi rider nog fortfarande på ett glädjerus efter
kvällen den 6e maj. Som Ebbot sa i bilen på väg hem: ”fan, det trodde man inte
när man vaknade i morse, att denna söndagen skulle bli såhär skön.” Spot on. 27
000 direkt till The Fortress och vi får en chans för oss att visa våra vänner
och familj varför vi gör det vi gör. Ni som var där – tack. Ni som inte var där
– hoppas vi ses till våren.
Under maj fick vi totalt in 62 915 kronor. Sjukt. Sommaren var därmed
räddad och lättnaden var gaanska välkommen. Vi höll föredrag på Göteborgs
Universitet, inför våra lärare på Institutionen för Socialt Arbete. Kniviga
frågor som fick oss att tänka till, pröva våra argument och få nya inputs. Svettigt,
roligt, skrämmande och lärorikt.
Sommaren var
hyfsat lugn för vår del, jämfört med våren som gått. Vi gick på Landskronakarneval
och ett par mingelkvällar. Lyckade event! För Josephine i Uganda var det dock
hetsigare. Samtidigt som verksamheten stod i full blom åkte hon till USA ett
par veckor, inbjuden av hennes nära vän som också är engagerad i Fortress. Medans
Josephine berättade hennes historia i staterna föddes det barn på fortet.
Bokstavligt talat. Första home delivery – check. Allt gick fint. När inte
Josephine är där har hon sin syster och andra vettiga människor som sköter
ställningarna. Det känns tryggt. Däremot drabbades Fortress av sin första
riktiga tragedi. En av tjejerna, Jennifer, födde en frisk son som helt oväntat dog
två veckor senare. Tragiskt och ofattbart. Ingen förklaring om varför, vilket gjorde
det än ondare. Idag är Jennifer dock en glad(are) tjej som är pepp på skolan
igen. Fint.
September
börjar planeringen i Sverige inför det som kommer att bli höstens två stora höjdpunkter:
Återresan samt Julfesten. Det sker också en utökning av föreningens
arbetsgrupp: praktikanttrion ”The Helenas” som Josephine kallar dem, ansluter
sig till vår lilla skara. Helena, Jennifer och Sandra – den sistnämnda faktiskt
på plats i Uganda nu. Även My kommer in i bilden, utan Ugandaförankring men desto
mer som en frisk fläkt! I samband med vår sista kurs på socionomprogrammet,
skrev vi en gedigen verksamhetsplan för hela verksamheten. Den kommer upp för
offentlig läsning i början på 2013.
Oktober var
årsdagens och Återresans månad. Den 7e oktober fyller vi ett år och två veckor
senare åker halva styrelsen ner till Uganda i två veckor – en extremt givande
och viktig resa. Att få träffa tjejerna, barnen, vännerna - och Josephine. Denna
kvinna. Att få sitta med henne och diskutera svårigheter, möjligheter, frågor,
idéer. Att få känna sig delaktig på plats igen. Så roligt. Dessutom var detta vår
första gruppresa till Uganda – en idé vi faktiskt redan snackade om i januari.
Den genomfördes med maximal utdelning: 11 extremt sköna småländska kvinnor
mellan 40 och 67 år - ett gäng som bidrog med givande möten, diskussioner, tips
och råd och eget engagemang. Både i Uganda och då, men också fortsatt på
hemmaplan och nu. Tack damer, för allt ni gör för The Fortress.
November blir en
tid att processa alla intryck och möten, och föra vidare detta till resten av
föreningen. Vi hade dock mest julfest i huvudet. Den 14e december blev, liksom
galan i maj, en riktigt bra kväll. Amanda, Saga och Johanna – tack för att ni
chockade samtliga med ert grymma framträdande! Strindberg har nog aldrig nåtts
ut lika kärleksfullt till så många olika människor i ett och samma rum. Josefina
och Anna fick folket att dansa, precis så som det ska vara. Tack!
Sammanfattningsvis
har 2012 varit extremt lärorikt. Både för oss här hemma och, kanske mest, för
Josephine. Hon har aldrig drivit ett hem fyllt av gravida tonårsbrudar innan. Hormoner
som flyger fram, förlossningar likaså. Imagine, som Lennon sa. En stor lärdom
kan kopplas till november, då Fortress-matronen Joan och hennes 5åriga Kemi bestämde
sig för att flytta ut från Fortress-kollektivet. Ett eget hem är nödvändigt för
att känna sig hel. Flytten innebar jakt på ny matron och ett behov att
tydliggöra ramarna för hela verksamheten. Vem gör vad? Och varför? Hur vill vi
det ska se ut för att få bästa output? Josephine har utvecklat en rad olika
formulär gällande allt från förhållningssätt i huset, till återkopplingsbesök
hos de gamla tjejerna, via arbetsuppgifter för praktikanterna. Hon har också
vettiga människor runt sig, som vill bidra med kompetenser inom exempelvis
ekonomi, hushållning, samlevnadsfrågor osv. Hon bygger upp strukturer, alltid
med en långsiktig tanke bakom. Det är inte ett lätt arbete, men hon är
kompetent. Hennes passion och vilja att detta ska fungera genomsyrar hela
hennes sätt att vara. Ödmjuk men bestämd. Tar kritiken men backar inte för den.
Hennes förhållningssätt sipprar också ner till Fortresstjejerna och genomsyrar
hela resultatet: vi ser tjejer som faktiskt återförenas med familjemedlemmar som
9 månader tidigare inte ville veta av sin dotter. Tysta, nedtryckta tjejer som
nu går med huvudet högt och peppar för fortsatt utbildning, för vänner och
familj – för en ljus framtid för sig själva och sina barn. Vi kan stolt säga att
verksamheten funkar, på ett vettigt sätt. På rätt sätt. På riktigt. Självklart
finns det frågor som vi ska fortsätta diskutera och utveckla. Idéer och
visioner om framtiden. Inget är så bra så det inte kan bli bättre. Speciellt
inte efter bara ett år. Men vi har kommit en bra bit på vägen. Tack vare att Du,
tillsammans med andra fina människor engagerar er för varandra. På alla olika
sätt. Fortsätt gärna med det under 2013.