31 december 2012

The Fortress 2012 - En resumé



Sista dagen på året. Regnet känns symboliskt på något, högst subjektivt tolkande, sätt. För The Fortress del har 2012 betytt en väldans massa saker. Stoff för en maratonlik årskrönika à la SVT. Vi kör en i miniformat istället. Håll till godo.

Det som började med en spontaninsats kombinerat med en visionär av rang, har nu utvecklats till en väl fungerad verksamhet där utsatta, ensamma tjejer har blivit stärkta, glada, självsäkra personer. Ett hem för människor och magar att växa i, där friska barn har fötts som på löpande band.

Detta hus alltså. Januari började med att Josephine, Joan, Kemi och de första Fortresstjejerna flyttade in i ett nytt, stort och säkert Fort. Vi nybyggare åkte hem till mörka Svealand innan vi ens fick se hemmet, men avlöstes snart av nya praktikanter – en trio underbara tjejer som senare kommer att vara med oss i det dagliga arbetet i The Fortress Sverige. För tur nog fanns det inte så mycket tid att sörja separationen från Uganda. Vi lämnade ju faktiskt ett hus med ett gäng gravida tjejer i. Hyra, el, vatten och mat behövde betalas. Så när vi kom hem drog arbetet med föreningen igång i en inspirerande och produktiv fart.

I februari startades föreningen på riktigt. Vi införskaffade ett organisationsnummer av Skatteverket och styrelsekunskaper av google, och sen började vi spåna på hur vi skulle kunna ragga sponsorer. Det var förutom detta en rätt lugn månad – i Sverige alltså. I Uganda hände det grejer. På alla hjärtans dag blir Susan vår första Fortressmamma när hon födde lilla Isaac. Vi är lyriska. Sex dagar senare kommer lilla Jeremiah till världen av Diana och vi blir ännu mer lyriska. Både hemma och i Uganda. Nyhetens behag kanske - vi anar nog inte riktigt hur många tussar som med jämna mellanrum kommer och hur vana vi sen kommer att bli av besked om fler, lyckade, säkra födslar. Lite ofattbart. Och få förunnat. Speciellt när det handlar om unga tjejer i Uganda.

Mars bestod för vår del av lite uppstartsfix. Bankmöte, INSPONSmöte, föredrag för Rotarys ungdomsförening, kontaktspridning och annat gott. Peppen till trots, det var en något orolig månad. Kontot ekade lite för tomt och inom vissa delar i föreningen spred sig oron och tankarna. Att hålla en verksamhet på dryga 10 000 i månaden rullande… Kommer vi klara detta?  Vad har vi gett oss in i? Som tur är består vår lilla förening av väldigt positiva människor och tankar. Vi tror på detta. Och när någon börjar tvivla på om vi kan hålla det flytande ändras oron snabbt till pepp och handlingskraft. Energiomvandling kallas det. Bra grej.

Därför blir april en månad av eventplanering, Vårrus, mingelkvällar, kontaktskapande. Detta resulterar i trygghet både på kontot samt i gruppen. Vi märker också hur skoj detta är. Att möta folk, att få berätta om Fortress för andra, att se hur det skapar engagemang på olika sätt. I Uganda föds det fler barn och tjejerna börjar komma igång med den där smyckestillverkningen, som i framtiden kommer visa sig vara en otroligt viktig del i arbetet med att stärka tjejerna. Första lasset kommer till Sverige och vi börjar sälja papperssmycken i samband med våra event. De går åt som smäär på en solig Kampaladag. Samtidigt får tjejerna där nere sin första lön och kan köpa saker till sig själva och sina barn. En del sparar till framtida utgifter. Josephine berättar hur den egna inkomsten gör dem ett par centimeter längre. Det blir metasuccé, helt enkelt.

Maj är gala. Vilken gala dessutom. Vi rider nog fortfarande på ett glädjerus efter kvällen den 6e maj. Som Ebbot sa i bilen på väg hem: ”fan, det trodde man inte när man vaknade i morse, att denna söndagen skulle bli såhär skön.” Spot on. 27 000 direkt till The Fortress och vi får en chans för oss att visa våra vänner och familj varför vi gör det vi gör. Ni som var där – tack. Ni som inte var där – hoppas vi ses till våren.

Under maj fick vi totalt in 62 915 kronor. Sjukt. Sommaren var därmed räddad och lättnaden var gaanska välkommen. Vi höll föredrag på Göteborgs Universitet, inför våra lärare på Institutionen för Socialt Arbete. Kniviga frågor som fick oss att tänka till, pröva våra argument och få nya inputs. Svettigt, roligt, skrämmande och lärorikt.

Sommaren var hyfsat lugn för vår del, jämfört med våren som gått. Vi gick på Landskronakarneval och ett par mingelkvällar. Lyckade event! För Josephine i Uganda var det dock hetsigare. Samtidigt som verksamheten stod i full blom åkte hon till USA ett par veckor, inbjuden av hennes nära vän som också är engagerad i Fortress. Medans Josephine berättade hennes historia i staterna föddes det barn på fortet. Bokstavligt talat. Första home delivery – check. Allt gick fint. När inte Josephine är där har hon sin syster och andra vettiga människor som sköter ställningarna. Det känns tryggt. Däremot drabbades Fortress av sin första riktiga tragedi. En av tjejerna, Jennifer, födde en frisk son som helt oväntat dog två veckor senare. Tragiskt och ofattbart. Ingen förklaring om varför, vilket gjorde det än ondare. Idag är Jennifer dock en glad(are) tjej som är pepp på skolan igen. Fint.

September börjar planeringen i Sverige inför det som kommer att bli höstens två stora höjdpunkter: Återresan samt Julfesten. Det sker också en utökning av föreningens arbetsgrupp: praktikanttrion ”The Helenas” som Josephine kallar dem, ansluter sig till vår lilla skara. Helena, Jennifer och Sandra – den sistnämnda faktiskt på plats i Uganda nu. Även My kommer in i bilden, utan Ugandaförankring men desto mer som en frisk fläkt! I samband med vår sista kurs på socionomprogrammet, skrev vi en gedigen verksamhetsplan för hela verksamheten. Den kommer upp för offentlig läsning i början på 2013.

Oktober var årsdagens och Återresans månad. Den 7e oktober fyller vi ett år och två veckor senare åker halva styrelsen ner till Uganda i två veckor – en extremt givande och viktig resa. Att få träffa tjejerna, barnen, vännerna - och Josephine. Denna kvinna. Att få sitta med henne och diskutera svårigheter, möjligheter, frågor, idéer. Att få känna sig delaktig på plats igen. Så roligt. Dessutom var detta vår första gruppresa till Uganda – en idé vi faktiskt redan snackade om i januari. Den genomfördes med maximal utdelning: 11 extremt sköna småländska kvinnor mellan 40 och 67 år - ett gäng som bidrog med givande möten, diskussioner, tips och råd och eget engagemang. Både i Uganda och då, men också fortsatt på hemmaplan och nu. Tack damer, för allt ni gör för The Fortress.

November blir en tid att processa alla intryck och möten, och föra vidare detta till resten av föreningen. Vi hade dock mest julfest i huvudet. Den 14e december blev, liksom galan i maj, en riktigt bra kväll. Amanda, Saga och Johanna – tack för att ni chockade samtliga med ert grymma framträdande! Strindberg har nog aldrig nåtts ut lika kärleksfullt till så många olika människor i ett och samma rum. Josefina och Anna fick folket att dansa, precis så som det ska vara. Tack!   

Sammanfattningsvis har 2012 varit extremt lärorikt. Både för oss här hemma och, kanske mest, för Josephine. Hon har aldrig drivit ett hem fyllt av gravida tonårsbrudar innan. Hormoner som flyger fram, förlossningar likaså. Imagine, som Lennon sa. En stor lärdom kan kopplas till november, då Fortress-matronen Joan och hennes 5åriga Kemi bestämde sig för att flytta ut från Fortress-kollektivet. Ett eget hem är nödvändigt för att känna sig hel. Flytten innebar jakt på ny matron och ett behov att tydliggöra ramarna för hela verksamheten. Vem gör vad? Och varför? Hur vill vi det ska se ut för att få bästa output? Josephine har utvecklat en rad olika formulär gällande allt från förhållningssätt i huset, till återkopplingsbesök hos de gamla tjejerna, via arbetsuppgifter för praktikanterna. Hon har också vettiga människor runt sig, som vill bidra med kompetenser inom exempelvis ekonomi, hushållning, samlevnadsfrågor osv. Hon bygger upp strukturer, alltid med en långsiktig tanke bakom. Det är inte ett lätt arbete, men hon är kompetent. Hennes passion och vilja att detta ska fungera genomsyrar hela hennes sätt att vara. Ödmjuk men bestämd. Tar kritiken men backar inte för den. Hennes förhållningssätt sipprar också ner till Fortresstjejerna och genomsyrar hela resultatet: vi ser tjejer som faktiskt återförenas med familjemedlemmar som 9 månader tidigare inte ville veta av sin dotter. Tysta, nedtryckta tjejer som nu går med huvudet högt och peppar för fortsatt utbildning, för vänner och familj – för en ljus framtid för sig själva och sina barn. Vi kan stolt säga att verksamheten funkar, på ett vettigt sätt. På rätt sätt. På riktigt. Självklart finns det frågor som vi ska fortsätta diskutera och utveckla. Idéer och visioner om framtiden. Inget är så bra så det inte kan bli bättre. Speciellt inte efter bara ett år. Men vi har kommit en bra bit på vägen. Tack vare att Du, tillsammans med andra fina människor engagerar er för varandra. På alla olika sätt. Fortsätt gärna med det under 2013.

Gott nytt år - vi hoppas få se Dig nästa igen


10 december 2012

Elin på plats på The Fortress!

Okej, då har det blivit dags för mig, Elin Andersson, att skriva ett blogginlägg. Jag pluggar till socionom i Göteborg och har gjort min praktik på the Fortress i höst. Jag har varit här sen i augusti och kan nu säga att det har varit en minst sagt händelserik höst. Mycket har hänt sen den första dagen jag kom hit. 

När jag kom till Fortress första gången blev jag helt tårögd, (vilket kanske delvis berodde på chocken efter en kaosig och reging boda-tur), men det såg liksom ut som jag hade tänkt mig och tjejerna var SÅ fina och välkomnande! Kan dock säga att det på många sätt var en jobbig första tid då man ifrågasätter metoder och arbetssätt, känner sig annorlunda och hinner bli så frustrerad över hur människor behandlas i det här samhället. Men dessa känslor har successivt övergått i en djupare förståelse och tacksamhet över att få vara här. För längesen när jag var på läger avslutade vi alltid dagen med att berätta om dagens tack och suck. Så här i slutet av min tid här i Uganda vill jag berätta om några av mina toppar och dalar under hösten på the Fortress. 

Många (!) timmar har spenderats på Mulago Hospital, Kampalas statliga sjukhus, då jag suttit med tjejerna som ska föda. Detta har nog varit både de mest förväntansfulla och fantastiska stunder under hela hösten. Att få sitta i bilen hem och hålla ett några timmar gammalt barn går ju faktiskt inte att beskriva! Är så tacksam för de här upplevelserna, att bara få hålla i och även se ett barn växa har varit underbart.


En stolt mamma på väg hem från sjukhuset.

  • Fortress fyller 1 år. Att fira är ett måste när så många unga tjejer i Kampala har fått hjälp igenom en tung och svår graviditet.
Det har också varit fantastiskt att få vara med i tjejernas process i att bli förälder, att få stödja dem och inte minst lära sig av dem. Speciellt en mamma som till en början hade jätte svårt för att älska och bry sig om sitt barn, av förklarliga skäl då hon blivit utsatt för våldtäkt, till att hon nu efter tre månader är så stolt och älskar sitt barn över allt annat. Jag har fått se så stora förändringar i tjejernas liv. Att få se hur tjejerna går från att vara skambelagda, stigmatiserade och otroligt tysta individer när de flyttar in på Fortress till att faktiskt ha blivit stolta, starka och pratglada kvinnor och mammor och som nu bär på mer kunskap och insikt i sin situation är ju otroligt! Har också fått se att tjejerna skapat nya och betydelsefulla relationer i varandra, då de både ger och får stöd och kärlek från varandra. 

Varje vecka håller vi (jag och den andra svenska praktikanten Linda) lessons om olika ämnen, som berör ämnen som relationer, hygien, sex och självkänsla. Det roligaste var när jag efter två veckor skulle hålla en lesson om amning, hallå ja! : ) Men det går ju det med efter att ha läst på, på olika sorters familjesidor och Wikipedia. Då märker man att informationssamhället liksom inte nått Uganda, vilket är tragiskt på så många sätt. Det är så många ungdomar som bildar sig sin egen uppfattning om saker och ting då de inte får rätt information om tonårsproblem. Till exempel att HIV smittas genom att använda samma toalett som en HIV-smittad eller att man kan göra abort genom att äta tvättmedel. En av mina största insikter har nog varit att kunskap och information är SÅ viktigt för att faktiskt kunna fatta självständiga och konstruktiva beslut.
Den svåraste upplevelsen under min tid här var när vi fick reda på att ett av barnen hade gått bort, troligtvis i plötslig spädbarnsdöd. Det var så klart fruktansvärt smärtsamt att vara med om, men också otroligt lärorikt att få vara med om och dela. Döden är ständigt närvarande här på ett helt annat sätt än i Sverige. I bilen hem från efter att vi hade träffat mamman, insåg jag att fyra av fem av oss i bilen hade förlorat sina föräldrar, sjuukt!

 Sen första dagen jag träffade Josephine har jag bara blivit mer och mer imponerad av henne. Hennes kärlek, tålamod och hängivenhet är otrolig! Socialt arbete i ett land som Uganda är på många sätt väldigt väldigt annorlunda jämfört med Sverige då det här är så många basala behov som inte är tillgodosedda. Och jag har verkligen kunnat möta Josephine och hennes tankar om tjejernas liv och the Fortress. Hennes kunskaper som både barnmorska och counseler är så viktiga på ett ställe som the Fortress. Hon har ett omfattande perspektiv och arbetssätt gällande hur man bör arbeta för att göra tjejerna självständiga, starka och förberedda inför verkligheten som väntar på de efter tiden på the Fortress.

Monicca lär sig göra nya örhängen. Smyckestillverkningen vet ni ju alla bidrar till att tjejerna kan klara sig mer självständigt ekonomiskt.

Syjuntekänsla, som Linda sa : )

Eva-Maria från Reproductive Health Uganda besöker the Fortress och håller lesson om family planning och preventivmedel, mycket uppskattat!
Idag, den 10 december flyttade lyckliga Grace hem till sin faster.
Som sagt, kan inte beskriva hur tacksam jag är över att fått vara på the Fortress i höst. Har lärt mig så mycket av att ha varit tillsammans med dessa fantastiska människor. Tackar Gud för brinnande, hängivna och kärleksfulla människor i Kampala som arbetar för de mest utsatta människor så att de kan få tillbaka sitt liv.


LOVE YOU ALL <3