17 januari 2014

Praktikhälsning från The Linns

Denna gång är det två ganska nyss hemkomna socionompraktikanter som skriver här på bloggen. Linn och Linnéa (aka ”The Linn:s”) heter vi och vi har varit på The Fortress sedan i augusti och fram till jul. Det har varit fyra spännande, utmanande, lärorika och lite galna månader i Uganda. En stor del av vår tid i detta fina land har vi spenderat med tjejerna på fortet och det är några av de upplevelserna vi gärna vill dela med er bloggbesökare denna januaridag!

En uppdatering hur det ser ut på Fortress just nu kanske kunde vara på sin plats. Eller i alla fall hur det var innan jul då vi åkte därifrån. En stor gravidmage, buren av en tjej i fantastisk form för att vara så sent in i graviditeten, lämnade vi då vi åkte. Vad vi vet har den lilla pojken som ska heta Brice inte kommit till världen än, men det lär ske vilken dag som helst nu! Resterande tjejer har inte bott så länge på Fortress men har kommit in bra i gemenskapen och det är mycket stoj och skratt. Speciellt från den lite smågalna yngstingen i gänget, en fantastiskt rolig tjej bara 14 år gammal. En annan tjej kommer direkt från ett område i Kongo, illa drabbat av rebellgruppers härjningar som lämnat ärr för livet – både bokstavligt och bildligt beskrivet. Fruktansvärt. En utmaning är att hon dessutom inte kan engelska eller luganda, så hon kan knappt förstå något eller göra sig förstådd. Men bortglömd blir hon inte. Alla gör sitt bästa för att kommunicera och ibland kommer det en person som kan översätta. Tur att Fortress finns, i alla dessa situationer.

En väldigt spännande del av vad vi fått göra är att samarbeta med tjejernas familjer och göra olika sorters hembesök. Bland annat kommer det ju till en punkt då tjejerna har fött och därför ska lämna the Fortress, för även om de vill stanna så hade det blivit väldigt trångt i längden! I december fick vi vara med och flytta hem tre av tjejerna. Det är alltid tråkigt med avsked, men vi hade verkligen en bra känsla i maggropen efter att ha flyttat hem alla dessa tre tjejer. För det första så är det så fint att ha ett slutsamtal med tjejerna, där de berättar om vilken enorm skillnad Fortress gjort i deras liv – i allt från basal hjälp i en otroligt utsatt situation till att tiden på hemmet har inneburit en enorm push för deras självförtroende. Sedan kändes det som att dessa tre tjejer kom till hem där de var varmt välkomnade och med ett nytt hopp för framtiden! En av tjejerna flyttade hem till sin brors före detta fru, som hon har bott med innan och står nära. Denna varmhjärtade kvinna har själv nyss fått tvillingar, så med tre små pluttisar lär det bli en del blöjbyten (när sådana finns) i det hemmet.



Lite mer om vår upplevelse då… Uganda är som ni kanske vet eller hört ett land där oberäknelighet och en för oss lite annorlunda tidsuppfattning präglar vardagen. Att det regnar kan till exempel vara en helt okej anledning att komma två timmar sent till jobbet (eller inte komma alls), så även trafikstockning som mer är regel än undantag i Ugandas kaosartade huvudstad Kampala. För oss planerande och strukturerade svenskar var detta en ganska rejäl omställning. En dag i Uganda blir sällan som man tänkt sig. Detta gäller även en dag på The Fortress. Men någon slags vardag har vi väl ändå haft även om saker inte alltid blivit som man tänkt eller hänt på exakt utsatt tid. Några av de återkommande aktiviteterna vi har varit en del av har varit livskunskaps-lektioner, samtal, hembesök och såklart en hel del gött vardags-häng med tjejerna.

Livskunskaps-lektionerna har handlat om allt mellan amning och föräldraskap till relationer och HIV. Ämnena har som ni kanske förstår ganska ofta övergått vår egen erfarenhets- och kunskapsnivå vilket inte har varit lätt alla gånger. I diskussionerna som vanligtvis uppstått under lektionerna har vi, 24-åriga socionomstudenter, därför lärt oss minst lika mycket av tjejerna, som trots att de bara är runt 15 år ofta gått igenom mycket mer än oss och som förbereder sig för fullt på att bli mammor. Världen ser visst lite olika ut beroende på var och hur man är uppvuxen, det blev vi medvetna om ganska tidigt in i vår praktik. Vi har fått höra om många livsöden, dels i samtal på kontoret men också i köket över grytan med matbananer eller ute på gården över tvättbaljan. Oavsett var samtalet ägde rum har vi fått lyssna på många hemska livshistorier, men också fått ta del av den tacksamhet tjejerna känner över att ha hamnat på ett tryggt fort mitt i deras mest omtumlande fas i livet. Att få vara med och dela vardagen med dessa tjejer, och se hur de växer har varit fantastiskt!

Något av det sista vi gjorde innan vi lämnade Fortress var att ha en julfest tillsammans med alla tjejer. En massa mat blev det, dans och sång lika så, samt en massa fina tacktal som är ett måste på varje ugandisk tillställning. Josephine envisades med att kalla tillställningen för ett farewell-party-for-the-Linn’s medan vi föredrog att säga att det var en julfest. Så här i efterhand kan vi, socionomer som vi är, konstatera att det var någon slags verklighetsflykt vi sysslade med. Vi ville inte säga hej då till allt redan. Många avsked blev det och en del tårar också. Speciellt under sista motorcykel-turen på väg hem från kalla-det-vad-du-vill-festen, då kom alla känslorna och vi började fatta att de här fyra månaderna redan var över. Men oj vad nöjda vi är! Vi tar med oss fler erfarenheter än vad som finns plats att skriva om här. Det är allt från socionom-skills till hur man tillagar matbananer och inte minst en massa bebiskunskaper. Extra fint känns det att veta att arbetet på Fortress fortsätter. Över 30 tjejer har fått möjligheten att bo där hittills och fler lär det bli! Det finns bara ett ord som beskriver detta fantastiska – Banange! (Herre Gud!)





Hembesök med mycket bebismys

Stolt tjej med sin bebis som precis ska lämna Fortet


Halv åtta hos mig?

En dag överraskade vi tjejerna med en utflykt till stranden. Det var första gången många såg sjön! Både mammor och barn verkade lyckliga!

Simlektion i Viktoriasjön

Simlektion på Fortet
Häng på gården vid julfesten