9 maj 2016

UGI #16 sista inlägget

Hemma igen. Efter ett dygns resande, varav nio timmar på Bryssels flygplats. Efter en vecka tillbaka på jobbet. Jag har försökt samla tankarna, men de glider mest iväg. Det är konstigt att hoppa mellan världarna så här. Och samtidigt är allting precis detsamma, oavsett vart du är. 

Jag reste till Uganda med en del frågor i huvudet. Många har kunnat slätas ut, om inte helt så åtminstone till den grad att de nu känns hanterbara och motiverande att arbeta vidare med.

The Fortress har funnits i snart 5 år. Klart att verksamheten växer, och klart att vi som arbetar med den på olika sätt lär oss mer och mer för varje år som går. Paradoxalt är att samtidigt som vi växer, smalnar vi också av. Till en början bedrevs WOPI:s arbete mestadels utifrån community work, dvs arbetet ute i slummen, både hos de tjejer som levde i riskzonen och de som redan blivit gravida. Efter att Fortress öppnades upp har arbetet smalnat av något, nu fokuserat till själva hemmet. Ingen konstig utveckling, men medför ändå en fråga vi behöver arbeta vidare kring: hur ska verksamheten ha kvar sina trådar i slummen, inside the community, och fortsätta att bedriva socialt arbete på en mer strukturell gruppnivå samtidigt som det sker individuellt, i mindre skala, på hemmet?

Dock sker det faktiskt en ständig koppling mellan det individuella och det strukturella i vårt arbete. Tack vare Systraskapet. Och under denna resa har jag själv upplevt det: gamla Fortresstjejer som dyker upp i huset, Josephines telefon som ringer och någon föredetting behöver extra stödsamtal, nya tjejer som bor på Fortet genom att en gammal har refererat henne hit. Dessutom finns det tjejer som blivit counselers (rådgivare) på deras nuvarande skolor; och genom detta stöttar andra som är i riskzonen för tonårsgraviditet. Josephine kallar dem för Fortressambassadörer. Så. Ett intressant utvecklingsområde är hur vi på organisationsnivå kan arbeta vidare med detta nätverk av starka kvinnor; hur vi kan hjälpa till att utveckla möjligheten till ett växande systraskap.

Det har också blivit tydligt att vi i Sverige kommer att behöva snacka mer om vårt syfte med det arbete vi utför. Josephine och hennes WOPI startades utifrån en dröm, ett personligt engagemang, som hon idag lever i och med. Ett engagemang som på ett sätt inte går att jämföra med vår utgångspunkt. För oss är det inte ett lika brinnande hett uppdrag, förståeligt på grund av det avstånd vi naturligt har till vår målgrupp, i termer av språk, faktiska mil, historia etc. Frågan blir därför hur vi kan mötas i dessa olika perspektiv. The Fortress Sveriges styrelse måste hitta sitt egna engagemang och hålla det levande, för att hålla uppe motivationen till vårt ideella arbete. 

Ytterligare en fundering är hur vår roll i The Fortress Sverige kan komma att se ut i framtiden. Josephine talar om att samla fler, lokala, sponsorer för att trygga hemmets utveckling. Det finns nämligen relativt långt gångna planer på att köpa land och bygga ett större Fortress, men för detta krävs ett utökat nätverk bland människor som kan stötta WOPI i verksamheten. Om dessa människor finns i Uganda, lokalt förankrat och med en långsiktig känsla att man tillsammans bygger sitt lands välfärd, är det självklart en enorm fördel, jämfört med ifall engagemanget, tiden och pengarna främst kom ifrån en organisation i Sverige. Det byggs istället något större. Och i det bygget behöver vi i TFS tydliggöra vår roll ännu mer, så att vi underlättar samarbetet med WOPI. Vad får vi för syfte? Inflytande? Hur kommer utbytet att se ut om vi inte längre är den största finansiären? Och behöver pengarna vara så sammankopplade med det organisatoriska inflytandet? Dessa frågor kommer vi få fundera på under kommande styrelsemöten.

Märk väl att jag medvetet väljer att inte tala om makt, då jag kan tycka att det ordet målar relationen givare-mottagare så skev. Vi vill gärna hitta ett annat sätt att förhålla oss till våra olika positioner, där ingen främst dansar efter någons pipa utan att vi istället för konstruktiva samtal om olikheter, idéer, likheter. Naivt, flummigt? Må så vara. För mig handlar det dock om socialt arbete i en internationell kontext. Om solidaritet istället för välgörenhet. Att ha praktiserat detta under två veckor är för mig en lärdom som kommer hjälpa mig i många framtida sammanhang. 

Ni som vill får gärna fortsätta att följa vårt arbete här på hemsidan eller via Facebook: www.facebook.com/TheFortressSverige. Vi är tacksamma för alla former av råd, stöd och tankar som kan hjälpa oss i vårt fortsatta arbete. T
ack för att Du har läst mina ord. 

Fridens, Ida Kjellberg

6 maj 2016

UGI #16 nr 2

Planen över hur dessa två veckor ska se ut har hittills hållit. Mer eller mindre. Det har varit intensiva men väldigt fina dagar. Mycket Fortress-häng, möten med Josephine, samtal med tjejerna, hembesök hos en tidigare Fortresstjej. Och. Så. Vidare. Mycket filosofiska samtal med Jesper också; journalisten som är här med sin mikrofon och vill göra en dokumentär om Fortress, samarbetet mellan den svenska organisationen och verksamheten i Uganda. Som det ser ut nu kommer Jespers story handla om organisationen som växer. Om starten av projektet, om var vi är idag, om hinder vi mött, om hur vi tar oss runt dem, om vad som ger positiva effekter och drivkraften bakom att fortsätta.

Det är knappt en vecka kvar och jag har redan lärt mig massor. Främst att det inte är farligt att stöta på hinder, att inte stänga dörrarna, utan hellre ställa dem på gavel för att verkligen visa att vi vill komma förbi de motgångar vi är med om. För det är inte enkelt detta. Vi har saker att jobba med och det behöver vi lära oss att hantera. De första åren gick som smort; nästan pinsamt smidigt. Lite som Fortress smekmånad. Alla involverade var uppspelta kring att det faktiskt gick. Att det finns ett fort som står, sängar som värmer, mat som mättar och tjejer som stärks. 80 gravida tonåringar har genom åren fått hjälp - ungefär lika många barn har fötts, flera har fått någon slags utbildning, många tjänar egna pengar genom smyckes/handcraftstillverkningen. 700 000 kr har hittills samlats in.

Det är klart en kan bli bländad av det lyckade, av det som funkar. ATT det funkar, som sagt. Men när verksamheten växer blir det också saker som förändras. Tiden exempelvis. Den tenderar att bli mindre, medan behovet av den växer. De anställda på Fortress måste därför hela tiden jobba med ansvarsfördelning. En kan inte göra allt. Josephine är nu verksamhetschef och har människor som hon behöver delegera till.

En annan förändring gäller det administrativa arbetet. Ju mer verksamheten växer och får fäste, desto mer växer även pappersarbetet. Förra hösten började WOPI - den Ugandiska organisationen som Fortress ligger under - med ett redovisningssystem, där varje köp kvitteras och redovisas i relation till det månatliga uttag som görs. En självklarhet kanske ni tycker, men det är inte så enkelt. Josephine berättade till exempel att vissa tjejer kunde ta illa upp i början, när de var tvungna att ta med sig kvittoboken för att skriva ner ett inköp av te för 3000 shilling (7 kronor). Likadant kring betalning av skolavgifter. Att kräva kvitto på utgifter tolkades som misstro; litar ni inte på att jag förvaltar pengarna rätt? Med tiden har tjejerna vant sig och idag kommer de själva och ber om kvittoboken när de ska göra inköp. Men det är viktigt, det här med ekonomi. Speciellt om vi ska utöka och bli större. Vi behöver ha en tydligare budgetplanering och då krävs en förbättring i kommunikationen kring Fortress utgifter. Vi får utvärdera i slutet av året, men det känns tryggt att WOPI har satt ovan nämnda system i rullning.
 
En annan apsekt är att vi behöver en tätare kommunikation med WOPI:s styrelse (organisationen som The Fortress ligger under) för att inte hamna steget efter i informationen och för att bli mer delaktiga i tankar, riktning. Och WOPI måste få en tydligare bild om vad vi i Sverige kan bidra med. Under veckan som gått har jag och Josephine kommit fram till en tydligare kommunikationsplan, som vi hoppas ska underlätta arbetet för våra båda organisationer.

Ett exempel på vad vi i TFS (The Fortress Sverige) kan bidra med är att vi kan vara en brygga mellan Fortress och de GU-studenter som gör sin praktik på hemmet. I samtal med praktiktanterna har vi förstått att de är understimulerade; de både vill och behöver driva fler aktiviteter under veckan på Fortress. Alternativt dela upp sin praktikperiod på ytterligare en organisation. Att inte förstå språket som talas till vardags bidrar självklart också till understimulans. Josephine är informerad och kommer prata med praktikanterna om möjliga lösningar här på plats. Det är så viktigt att kunna prata med varandra om saker som dyker upp, olika tankar, att reda i missförstånd. Och som Josephine säger; we are learning. All the time.

 -----------------

Under tiden som gått har jag fått uppleva en bit av Fortress vardag. Jag har snackat med praktikanterna, projektets anställda, Josephine och självklart med tjejerna själva. Men också med andra vänner som arbetar inom det sociala arbetets fält här i Kampala. Och med Jesper. Det är speciellt att vara objekt för någons potentiella dokumentär. Att mestadels av ens ord, förhoppningsvis, ska användas för allmän lyssning. Vad ska folk tycka? Säga? Inte säga? Ovan, men nyttig upplevelse. Jag måste komma ihåg att vi är nya på detta. 5 års arbete är inte mycket tid, speciellt inte av några som varken aldrig har arbetat med internationellt socialt arbete eller bistånd förut. Så det är inte konstigt vi återigen; vi lär oss hela tiden.

Och under tiden bor nu här nio gravida tjejer. I fredags flyttade en ut och en annan in. Så medan tankar om utveckling och utmaningar stöts och blöts på organisationsnivå vandrar livet liksom vidare här, på golvet, i köket, vid bordet, under tältet, i smyckeshögen, vid symaskinerna, på det tillfälliga dansgolvet, i soffan, i sängarna, på kontoret. Tjejernas magar växer i takt med deras självkänsla och verksamheten drivs framåt. Det är riktigt fint att se.

Nu har jag fyra dagar kvar. Det kommer bli intensiva dagar, både utifrån jobbet men också fritiden, vännerna, kvällarna. Men herre, ni anar inte vad roligt det är att vara tillbaka.

Just det ja, bilder tar så sjuk lång tid att ladda upp så ni får föreställa er så länge. Bevisar när jag har bra nät hemma i Sverige igen.

Fridens,

// Ida Kjellberg
ordf. The Fortress Sverige