29 oktober 2012

Part 2

Måndag morgon kl 7.00. 11 trötta och förväntansfulla damer står och väntar på att bli upphämtade. Knappa timmen senare dyker dom upp och det är dags för avfärd. Evve har just skickat iväg alla damer på en 3-dagars safari i Murchison Falls, i norra Uganda.  "Nu är det väl ändå skönt för er att vi förvinner ett par dagar??!" Alltså, jao. Lite kanske. Men samtidigt inte. Det är verkligen ett gött gäng vi är ute med. Middagarna är långa och diskussionerna likaså. Att snacka relationer med Inger, 67, är fruktansvärt givande. Åldersskillnader är underskattat. Nu gottar dom sig i lyxiga lodger längs med Nilens flod, medan jag och Evve gottar oss på vår vän Sawans terass. Midnatt och 20 grader. Vi trivs.

Vi har trivts en hel del de senaste dagarna. Lördagen började fint - men något kämpigt - när vi besökte den slumm Evelina och Kim arbetade i förra året. Fint, för att vi fick säga hej till en del familjer vi alla lärde känna i höstas. Kämpigt, då dessa familjers boendesituation lämnar en del att önska. Minst sagt. Det blev rätt omvälvande för damerna: att se den fattigdomen blandat med alla leenden är.. vad ska man säga... något av det mest komplexa en människa kan möta. Men det var fint att få visa den miljö många av våra Fortress-tjejer kommer ifrån. Det är viktigt för oss att folk ska kunna komma ett steg närmre i att förstå vad dessa tjejer går igenom, hur de lever, vilken fattigdom som finns och vad den kan orsaka, medföra och innebära. Nya perspektiv blev dagens tema.

Och många olika perspektiv. Efter detta drog vi nämligen till Kampalas största shoppingcentrum, 10 minuters bilfärd från slummen, för att ta ut pengar (...) och käka lunch. Lunchen intogs på den stressigaste food court någonsin. Här sätter man sig ner, väntar en minut och sen blir överröst med menyer från flera olika matkedjor, där den ena tydligen är bättre än den andra. Lika många servitriser som damer, ett extremt stort urval av mat och ja, you do the math. Det hela slutade med att Evve hamnade i en diskussion med managern om hurvida deras system var okej eller inte. Man kanske inte ska gå dit med fler än fem personer nästa gång...

Dagen bestod sedan i botanisering bland tyger, väskor, ringar, armband, halsband, korgar, spjut (?) samt kaffe på gött café. Efter detta hem, duscha, vila, andas, byta om, för att sen dra till mysigaste restaurangen i Kampala. Där bytte vi land för några minuter. Samtidigt som Josephine beställde in köttbullar och spaghetti, började bordet bredvid att sjunga ja må hon leva, varpå samtliga av våra damer ställer sig upp och sjunger med. Högt och inlevelsefullt. Det sjöngs en hel del under kvällen. Så ofta att vi kända oss lite utanför, så Anette ställer sig upp, klingar i glaset och utbrister, på bred småländska, att: "ja tycke vi ska hurra fö vå hund Bobby - han bli nämligen två å idag!" Asgarv. Lite så är det hela tiden. Sköna kommentarer, härlig ironi.
Vi var också nära på att få med oss ett par av damerna vidare ut i natten, men med tanke på att vi kom hem vid 4 kanske det var bra att de åkte hem och fick sin sömn. För schemat om dagarna är tajta. Och krävande. Mycket intryck tar mycket energi. På ett bra sätt dock! Hittills har allt funkat över förväntan. Förra årets lärdom - i Uganda planerar man MAX två saker per dag - har nog kommit väl till användning. Vi vill ju inte köra slut på damerna. Eller oss själva. Men det funkar som sagt, bättre än vad vi kanske först trodde. Eftersom det har varit helg har vi lyckats missa de värsta trafikstockningarna. Och nu när damerna är på safari åker jag och Evve bodabodas (motorcykeltaxi) och slipper därför alla köer.  

Igår var det söndag och då är det kyrkdag. Vi åkte till Josephines kyrka där vi möttes av Fortresstjejerna och deras barn.  Uppklädda i presenter från Sverige tog vi oss an skön gospel och fin (läs: lång) predikan. Kristen eller inte - en annorlunda men givande morgon. Efter lunch (återigen hamnar Evve i diskussion...) drar vi till The Fortress och möts av skriiik och jubel. Det visade sig att några av de gamla Fortresstjejerna, som skulle komma först idag, kom redan igår. För vår del var det extra speciellt att träffa Diana och Fiona - två av de som först flyttade in när Fortress öppnade. Då - höggravida små tussar. Nu - mammor med egna små tussar. 9 månader är rätt lång tid - vilket man blir varse om när man ser vad det innebär för kidsen. Då var tecken på liv ett spark i magen då och då. Nu kryper dom runt, drar i hår, jollrar och käkar det mesta som deras små händer grabbar tag i. 9 månader av event, vårrus, insamlingsgalor, smyckesförsäljning, föredrag, konstant TJÖT från vår sida hemma i Sverige. Det resulterar i rätt häftiga saker. Och att få se det på plats gör det bara mer pepp att komma tillbaka och fortsätta utveckla The Fortress Sveriges arbete.

Eftermiddagen på Fortress blev en bland de goaste på länge. Vi körde en till presentationsrunda för de nya tjejerna och sen var det dags för Maria Lindal och Eva att hålla en work shop i virkning. Eva jobbar nämligen som syslöjdslärare på en mellanstadieskola och har engagerat sina elever. Alla tjejer fick varsitt sykit, handgjorda påsar av Evas elever. Det blev en riktigt fin stund med gött häng och mycket bebis-mys.
Dagen avslutades med en afrikans dansförestsällning - dock aningen utdragen ("TIA damer!") för att ganska tidigt hoppa i säng och peppa inför safarin.  

Trots enbart två möten med de "nya" Fortresstjejerna har vi haft stunder där det både har skrattats, sjungits,  gråtits, dansats. Att det är en trygg borg - ett fort plats för personlig utveckling - är liksom inget att orda om. Självklart finns det alltid saker som kan bli bättre, men just nu lämnar vi er med tanken om att vi i alla fall är på riktigt god väg. God natt.















27 oktober 2012

Resan - part one

Dag 1. Vi tror bestämt vi stannar här. Att landa på ugandisk mark igen innebar nog lite mer än vad vi först trodde. Det känns typ som att vi varit hemma i Sverige och vänt. Knappt.

Om vi börjar med flygturen. 13 kvinnor - alla i sina vardera bästa åldrar - på finaste humöret. Inget kan liksom gå fel. Och det gjorde det inte heller. Go mat, gott vin och gött tjöt som överröstade i princip varje varning-för-turbulensmeddelande bidrog till att flygvärdinnornas jobb mest bestod i att be damerna sätta sig ner och ta på bältet. Stämningen var på topp. Den blev inte sämre av att det, mitt i smeten, satt två svenskar som skulle hoppa av i Kigali för att sen ta sig vidare till Demokratiska Republiken av Kongo. Emma för att hälsa på syster sin, Wendy för att följa upp det projekt samma syster arbetar med. Projektet stöds av PMU, Pingst Missionens Utvecklingsarbete, och Wendy jobbar på organisationens insamlingsavdelning. Emma i sin tur som enhetschef på Migrationsverket. Som ni kanske misstänker resulterade det hela i sköna, givande diskussioner. Ja, det kändes som en bra start på resan helt enkelt. Också tanke på att enbart EN väska av 39 kom bort i frakten! Tack Mami Gerd och Brussels Airlines för att vi fick utsätta er incheckningspersonal för extra arbete!

Som sagt, vi är tillbaka. Att möta Josephine - i afro! - var till en början lite overkligt, men efter första kramen, asgarvet och hetsiga luganda-fraser kändes allt precis som vanligt igen. Hon hade med sig Mark och två sköna taxi-snubbar som tillsammans gjorde det galanta arbetet att lasta 2 vans med samtliga 38 väskor, 13 muzungus och sig själva. Trots oroliga blickar från diverse damer lyckade vi ta oss till hotellet och sömnen kom som på beställning. (Förutom ett spontant ska-vi-inte-ut-och-dansa?!-utrop från Ida....)

Första morgonen vaknar vi av ett asgarv från rummet under oss, följt av konstant tjöt. Damerna har varit vakna länge. Alltså, det är verkligen en brokig skara vi har med oss. Med känslor av förväntan, oro, nojjighet ("kan vi verkligen dricka juicen??!?" "Bittaaaan - har du mer myggmedel??"), glädje och ödmjukhet tar de sig an Uganda och Afrika för första gången. Vi känner igen det. Lite för mycket till och med. Inger lyckades till exempel göra en "Natta", dvs att första natten ramla i mörkret och slå upp sitt knä. Glasögonen klarade sig dock. Inger med, så oroa er inte! Allas vår Jaja (mormor) är superdamen och gjorde stor succée på Fortress senare under dagen.

Efter frukost sorterade vi nämligen upp alla medtagna saker - det är en hel del - för att sedan bege oss till The Fortress. 10 minuters bilfärd från hotellet ligger det nya huset som vare sig damerna, jag eller Evve har sett innan. Kan säga att ju närmre vi kom, ju fler landsmärken vi kände igen på vägen, ju mer minnen som dök upp - desto högre steg pulsen. Känslan av att bara stanna två veckor... rätt jobbigt faktiskt.

Men! Nu är nu. Och väl framme på The Fortress föll allt på plats. Dock lite trevande till en början - tjejerna var blyga inför damerna och damerna inför tjejerna - men efter en rundtur i huset, härlig lunch och fin presentationsrunda mynnade dagen ut i spontandans, sång, presentutdelning, högljudda skratt och några blöta kinder. Att se tjejerna med sina barn - 5 små tussar i nuläget - är så himla fint. Och att få höra Josephine berätta sin story gör att allt känns så självklart. Hon väljer sina ord och med exakta formuleringar beskrivs verksamheten från A till Ö. Inget lämnas åt slumpen. Om vi inte varit tydliga nog innan, om det inte kommit fram tidigare så här och nu: Josephine ÄR The Fortress. Hon tänker igenom allt och har en långsiktighet som får varje samhällsvetare att rysa. Vi är så sjukt stolta att få vara en del av detta projekt. Och vi hoppas verkligen att det nås ut till alla er som är engagerade i det vi gör. För det är på riktigt, det här. Och det är SÅ GÖTT att vara tillbaka. Punkt.

Efter taxitur genom stan, middag, mer tjöt, x antal Nile Special, sommarnattsvärme, månen i zenit är det godnatt. Med ljudet av syrsor uppbackat av the ugandan-beat kommer vi somna godare än aldrig förr.

// Ida och Evve, i skönaste släptåg av 11 ladies.



smidigt och lätt

Bittan och Alice son, Michael 4 månader 

våra Fortresstjejer lagar the godaste local food 

Anette och Grace


23 oktober 2012

Höstuppdatering!


Den sjunde oktober fyllde Fortress trygga hem ett år! Sen dess har 15 tjejer bott på Fortress under sin graviditet, 13 långvarigt och två som har haft The Fortress som en trygg tillflykt när det stormat för mycket på andra håll. 13 små glada liv har fötts, varav två tragiskt nog inte fick vara med om livet så länge. 10 av tjejerna har blivit återförenade med annan familjemedlem på nära eller långt håll som nu tar hand om dem. Sen starten har det köpts bil, byggts hönshus, tillverkats smycken, sjungits, skrattats, gråtits och framför allt byggts självförtroende och framtidshopp. Vi är såklart stolta, glada och tacksamma till alla er som varit med och gjort detta möjligt.

För Ida och Evelina har så veckan för avfärd och underbart återbesök kommit. Med sig har dom som sagt ett helt lass damer från Värnamo som ska hälsa på och förhoppningsvis bli helt förtjusade dom med. Några sponsorer kommer för första gången få chansen att träffa den tjej och bebis vars framtid hon hjälper till att underlätta. Många fina möten att vänta med andra ord! Ida och Evelina har också glädjen att få vara med på The Fortress officiella ettårskalas. Alla tjejer som flyttat kommer tillbaka för kärt återseende och kalasande. Tanken är att det ska vara en dag när tjejerna är lediga från alla hushållsbestyr och inte behöver göra något, förutom att fira då förståss.

Förutom att fira och guida runt förstagångsbesökarna kommer Ida och Evelina också ha fullt upp av andra både viktiga och roliga saker när de är på plats igen. Det vill säga hälsa på utflyttade tjejer, fundera på hur vi kan fortsätta hjälpa till att utveckla Fortress och kolla hur allting går därnere. Förutom allt som damerna kommer ha med sig kommer en dator köpas med så att vi får lite lättare att kommunicera med Josephine. Och sen ska det shoppas loss på symaskiner och tyger! Det med förhoppningen att Joan, som nu är House-mama och snart även kan titulera sig sömmerska ska kunna börja ha sylektioner för tjejerna. Och det i sin tur med förhoppningen att snart kunna visa upp portmonäer, necessärer osv gjorda av snygga afrikanska tyger för att stötta verksamheten och hjälpa tjejerna till egen försörjning! Mycket spännande att se hur det går.  

Vi i Sverige vill ju såklart också fira allt som hänt, och bjuder därför in till fest på hemmaplan! Fredagen den 14e december vill vi fira med er. Det blir endel inslag som kan kännas igen från Välgörenhetsgalan i våras och minst lika trevligt men lite vildare, lite senare, lite mera jul och lite högre musik tänker vi oss allt! Glada kan vi också avslöja att det också blir lite mera slottskänsla än sist när vi denna gång bjuder in till galej. Det planeras febrilt och mer information kommer men så länge behöver ni bara skriva in Julfest för The Fortress fredagen den 14e december!

På senaste mötet hade vi glädjen att få besök av My, som hört talas om oss och blivit nyfiken på att veta mer. Ett väldigt trevligt inslag att få input från ett helt annat håll och lite nya ögon på vad man kan göra. Vi hoppas att My tyckte det var lika trevligt som vi andra och inte skrämdes av mastodontmötet på fyra timmar vi råkade dra in henne i (ja ni vet det här med tiden och trevligt). Annars har vi mycket planer, tankar och bollar på väg upp i luften. Vi hoppas snart kunna presentera riktigt schyssta tygkassar, synas på någon julmarknad och på andra sätt fortsätta dra in pengar. Men det är ju inte allt vi gör, i mitten på november kommer vi medverka på GU:s Global Week och prata om hur det kan gå när man gör utlandspraktik. Hups så kan det bli så att man sitter där och har bildat förening och fortsätter jobba med praktiken på fritiden.

Som sagt tycker ju vi att det bästa ett företag kan ge sina anställda är bidrag till valfri liten välgörenhetsorganisation för utsatta tjejer i Kampala, dvs oss. Även privatpersoner som känner för att skära ner lite på materialismen till jul vill vi varmt uppmuntra att ge bort oss i Julklapp. Förutom gott samvete kan vi lova superfina presentkort!

Nåt annat vi kan lova är nya bilder och updates från värmen så snart som möjligt!

22 oktober 2012

Bästa julklappen!

Vi vet, det är ett tag kvar till jul. Men redan nu börjar företag planera vad de ska ge för julklappsgåva till sin anställda. Och vi har ett grymt bra tips. Gissa vad. 

Som artikeln förmedlar föredrar många att klappar från företag istället blir pengar till en välgörenhetsorganisation. Här ser vi i föreningen en stor möjlighet att kunna få in pengar till The Fortress! Men. VI BEHÖVER DIN HJÄLP! Prata med din chef/ansvarig och berätta om The Fortress. Ge förslaget om att slopa kryddkvarnen eller julblomman för att istället ge ett bidrag till utsatta gravida tonårstjejer i Kampalas slumområden. För varje krona gör skillnad.

För vilket företag vill inte ha ett fint diplom hängades i peronalrummet som bevisar att just ni varit med och bidragit till The Fortress verksamhet?

Tack för ert stöd!