Elin på plats på The Fortress!

Okej, då har det blivit dags för mig, Elin Andersson, att skriva ett blogginlägg. Jag pluggar till socionom i Göteborg och har gjort min praktik på the Fortress i höst. Jag har varit här sen i augusti och kan nu säga att det har varit en minst sagt händelserik höst. Mycket har hänt sen den första dagen jag kom hit. 

När jag kom till Fortress första gången blev jag helt tårögd, (vilket kanske delvis berodde på chocken efter en kaosig och reging boda-tur), men det såg liksom ut som jag hade tänkt mig och tjejerna var SÅ fina och välkomnande! Kan dock säga att det på många sätt var en jobbig första tid då man ifrågasätter metoder och arbetssätt, känner sig annorlunda och hinner bli så frustrerad över hur människor behandlas i det här samhället. Men dessa känslor har successivt övergått i en djupare förståelse och tacksamhet över att få vara här. För längesen när jag var på läger avslutade vi alltid dagen med att berätta om dagens tack och suck. Så här i slutet av min tid här i Uganda vill jag berätta om några av mina toppar och dalar under hösten på the Fortress. 

Många (!) timmar har spenderats på Mulago Hospital, Kampalas statliga sjukhus, då jag suttit med tjejerna som ska föda. Detta har nog varit både de mest förväntansfulla och fantastiska stunder under hela hösten. Att få sitta i bilen hem och hålla ett några timmar gammalt barn går ju faktiskt inte att beskriva! Är så tacksam för de här upplevelserna, att bara få hålla i och även se ett barn växa har varit underbart.

En stolt mamma på väg hem från sjukhuset.

• 

  

  Fortress fyller 1 år. Att fira är ett måste när så många unga tjejer i Kampala har fått hjälp igenom en tung och svår graviditet.

Det har också varit fantastiskt att få vara med i tjejernas process i att bli förälder, att få stödja dem och inte minst lära sig av dem. Speciellt en mamma som till en början hade jätte svårt för att älska och bry sig om sitt barn, av förklarliga skäl då hon blivit utsatt för våldtäkt, till att hon nu efter tre månader är så stolt och älskar sitt barn över allt annat. Jag har fått se så stora förändringar i tjejernas liv. Att få se hur tjejerna går från att vara skambelagda, stigmatiserade och otroligt tysta individer när de flyttar in på Fortress till att faktiskt ha blivit stolta, starka och pratglada kvinnor och mammor och som nu bär på mer kunskap och insikt i sin situation är ju otroligt! Har också fått se att tjejerna skapat nya och betydelsefulla relationer i varandra, då de både ger och får stöd och kärlek från varandra. 

Varje vecka håller vi (jag och den andra svenska praktikanten Linda) lessons om olika ämnen, som berör ämnen som relationer, hygien, sex och självkänsla. Det roligaste var när jag efter två veckor skulle hålla en lesson om amning, hallå ja! : ) Men det går ju det med efter att ha läst på, på olika sorters familjesidor och Wikipedia. Då märker man att informationssamhället liksom inte nått Uganda, vilket är tragiskt på så många sätt. Det är så många ungdomar som bildar sig sin egen uppfattning om saker och ting då de inte får rätt information om tonårsproblem. Till exempel att HIV smittas genom att använda samma toalett som en HIV-smittad eller att man kan göra abort genom att äta tvättmedel. En av mina största insikter har nog varit att kunskap och information är SÅ viktigt för att faktiskt kunna fatta självständiga och konstruktiva beslut.
Den svåraste upplevelsen under min tid här var när vi fick reda på att ett av barnen hade gått bort, troligtvis i plötslig spädbarnsdöd. Det var så klart fruktansvärt smärtsamt att vara med om, men också otroligt lärorikt att få vara med om och dela. Döden är ständigt närvarande här på ett helt annat sätt än i Sverige. I bilen hem från efter att vi hade träffat mamman, insåg jag att fyra av fem av oss i bilen hade förlorat sina föräldrar, sjuukt!

 Sen första dagen jag träffade Josephine har jag bara blivit mer och mer imponerad av henne. Hennes kärlek, tålamod och hängivenhet är otrolig! Socialt arbete i ett land som Uganda är på många sätt väldigt väldigt annorlunda jämfört med Sverige då det här är så många basala behov som inte är tillgodosedda. Och jag har verkligen kunnat möta Josephine och hennes tankar om tjejernas liv och the Fortress. Hennes kunskaper som både barnmorska och counseler är så viktiga på ett ställe som the Fortress. Hon har ett omfattande perspektiv och arbetssätt gällande hur man bör arbeta för att göra tjejerna självständiga, starka och förberedda inför verkligheten som väntar på de efter tiden på the Fortress.

Monicca lär sig göra nya örhängen. Smyckestillverkningen vet ni ju alla bidrar till att tjejerna kan klara sig mer självständigt ekonomiskt.

Syjuntekänsla, som Linda sa : )

Eva-Maria från Reproductive Health Uganda besöker the Fortress och håller lesson om family planning och preventivmedel, mycket uppskattat!

Idag, den 10 december flyttade lyckliga Grace hem till sin faster.

Som sagt, kan inte beskriva hur tacksam jag är över att fått vara på the Fortress i höst. Har lärt mig så mycket av att ha varit tillsammans med dessa fantastiska människor. Tackar Gud för brinnande, hängivna och kärleksfulla människor i Kampala som arbetar för de mest utsatta människor så att de kan få tillbaka sitt liv.

LOVE YOU ALL <3