6 maj 2016

UGI #16 nr 2

Planen över hur dessa två veckor ska se ut har hittills hållit. Mer eller mindre. Det har varit intensiva men väldigt fina dagar. Mycket Fortress-häng, möten med Josephine, samtal med tjejerna, hembesök hos en tidigare Fortresstjej. Och. Så. Vidare. Mycket filosofiska samtal med Jesper också; journalisten som är här med sin mikrofon och vill göra en dokumentär om Fortress, samarbetet mellan den svenska organisationen och verksamheten i Uganda. Som det ser ut nu kommer Jespers story handla om organisationen som växer. Om starten av projektet, om var vi är idag, om hinder vi mött, om hur vi tar oss runt dem, om vad som ger positiva effekter och drivkraften bakom att fortsätta.

Det är knappt en vecka kvar och jag har redan lärt mig massor. Främst att det inte är farligt att stöta på hinder, att inte stänga dörrarna, utan hellre ställa dem på gavel för att verkligen visa att vi vill komma förbi de motgångar vi är med om. För det är inte enkelt detta. Vi har saker att jobba med och det behöver vi lära oss att hantera. De första åren gick som smort; nästan pinsamt smidigt. Lite som Fortress smekmånad. Alla involverade var uppspelta kring att det faktiskt gick. Att det finns ett fort som står, sängar som värmer, mat som mättar och tjejer som stärks. 80 gravida tonåringar har genom åren fått hjälp - ungefär lika många barn har fötts, flera har fått någon slags utbildning, många tjänar egna pengar genom smyckes/handcraftstillverkningen. 700 000 kr har hittills samlats in.

Det är klart en kan bli bländad av det lyckade, av det som funkar. ATT det funkar, som sagt. Men när verksamheten växer blir det också saker som förändras. Tiden exempelvis. Den tenderar att bli mindre, medan behovet av den växer. De anställda på Fortress måste därför hela tiden jobba med ansvarsfördelning. En kan inte göra allt. Josephine är nu verksamhetschef och har människor som hon behöver delegera till.

En annan förändring gäller det administrativa arbetet. Ju mer verksamheten växer och får fäste, desto mer växer även pappersarbetet. Förra hösten började WOPI - den Ugandiska organisationen som Fortress ligger under - med ett redovisningssystem, där varje köp kvitteras och redovisas i relation till det månatliga uttag som görs. En självklarhet kanske ni tycker, men det är inte så enkelt. Josephine berättade till exempel att vissa tjejer kunde ta illa upp i början, när de var tvungna att ta med sig kvittoboken för att skriva ner ett inköp av te för 3000 shilling (7 kronor). Likadant kring betalning av skolavgifter. Att kräva kvitto på utgifter tolkades som misstro; litar ni inte på att jag förvaltar pengarna rätt? Med tiden har tjejerna vant sig och idag kommer de själva och ber om kvittoboken när de ska göra inköp. Men det är viktigt, det här med ekonomi. Speciellt om vi ska utöka och bli större. Vi behöver ha en tydligare budgetplanering och då krävs en förbättring i kommunikationen kring Fortress utgifter. Vi får utvärdera i slutet av året, men det känns tryggt att WOPI har satt ovan nämnda system i rullning.
 
En annan apsekt är att vi behöver en tätare kommunikation med WOPI:s styrelse (organisationen som The Fortress ligger under) för att inte hamna steget efter i informationen och för att bli mer delaktiga i tankar, riktning. Och WOPI måste få en tydligare bild om vad vi i Sverige kan bidra med. Under veckan som gått har jag och Josephine kommit fram till en tydligare kommunikationsplan, som vi hoppas ska underlätta arbetet för våra båda organisationer.

Ett exempel på vad vi i TFS (The Fortress Sverige) kan bidra med är att vi kan vara en brygga mellan Fortress och de GU-studenter som gör sin praktik på hemmet. I samtal med praktiktanterna har vi förstått att de är understimulerade; de både vill och behöver driva fler aktiviteter under veckan på Fortress. Alternativt dela upp sin praktikperiod på ytterligare en organisation. Att inte förstå språket som talas till vardags bidrar självklart också till understimulans. Josephine är informerad och kommer prata med praktikanterna om möjliga lösningar här på plats. Det är så viktigt att kunna prata med varandra om saker som dyker upp, olika tankar, att reda i missförstånd. Och som Josephine säger; we are learning. All the time.

 -----------------

Under tiden som gått har jag fått uppleva en bit av Fortress vardag. Jag har snackat med praktikanterna, projektets anställda, Josephine och självklart med tjejerna själva. Men också med andra vänner som arbetar inom det sociala arbetets fält här i Kampala. Och med Jesper. Det är speciellt att vara objekt för någons potentiella dokumentär. Att mestadels av ens ord, förhoppningsvis, ska användas för allmän lyssning. Vad ska folk tycka? Säga? Inte säga? Ovan, men nyttig upplevelse. Jag måste komma ihåg att vi är nya på detta. 5 års arbete är inte mycket tid, speciellt inte av några som varken aldrig har arbetat med internationellt socialt arbete eller bistånd förut. Så det är inte konstigt vi återigen; vi lär oss hela tiden.

Och under tiden bor nu här nio gravida tjejer. I fredags flyttade en ut och en annan in. Så medan tankar om utveckling och utmaningar stöts och blöts på organisationsnivå vandrar livet liksom vidare här, på golvet, i köket, vid bordet, under tältet, i smyckeshögen, vid symaskinerna, på det tillfälliga dansgolvet, i soffan, i sängarna, på kontoret. Tjejernas magar växer i takt med deras självkänsla och verksamheten drivs framåt. Det är riktigt fint att se.

Nu har jag fyra dagar kvar. Det kommer bli intensiva dagar, både utifrån jobbet men också fritiden, vännerna, kvällarna. Men herre, ni anar inte vad roligt det är att vara tillbaka.

Just det ja, bilder tar så sjuk lång tid att ladda upp så ni får föreställa er så länge. Bevisar när jag har bra nät hemma i Sverige igen.

Fridens,

// Ida Kjellberg
ordf. The Fortress Sverige

Inga kommentarer: