Isaac och Jeremiah ♥

Bildbevis på tussarna. Håll till godo!

Isaac med mamma Susan

Diana med skatten Jeremiah

Fler barn - Föreningsstart - Samvetssmycken. Vi växer på många sätt.

Japp - vi ler lika stort ännu en gång! Sex dagar efter att Susan födde sin lilla Isac har även Diana anslutit sig till den härliga, växande skaran (duon) av Fortressmammor. Vi har dragit en lättnadens suck efter fem dagar av oro, då Diana redan i torsdags åkte till Mulago Hospital på grund av värkar.. Men som sagt, i måndags den 20e februari, fick hon på ett säkert sätt äntligen hålla sin nyfödda son i famnen - en liten Jeremiah! Diana och son mår fint och är tillbaka på Fortress igen. (Vi har ännu inte sett någon bild men ligger på Josephine att hon ska maila iväg asap.) Två små pojkar som ska uppfostras till fina människor, där starten på The Fortress förhoppningsvis innebär en bra språngbräda mot en trygg och kärleksfull uppväxt. Detta är faktiskt rätt häftigt. Tänk om 5 år. Eller 15. Eller 25. Då är småtussarna stora. Och har världens modigaste mammor. Och en massa svenska tanter som aldrig slutar tjöta. Det kommer bli en fin framtid! 


Apropå framtid. För att öka chansen för bidrag och fonder från lite större organisationer och på så sätt säkra kommande månader har vi precis bildat en förening. The Fortress Sverige finns nu på papper och vi väntar på att bli godkända av skatteverket. När det väl sker och vår ideella förening är ett faktum kommer vi lägga ut all info här, var så säkra. I måndags träffades intermisstyrelsen hemma hos Evve och det klubbades hejvilt runt matbordet angående vem som skulle bli vad och vad som skulle bli vem. Stadgar med bestämmelser kring mål, medlemmar, styrelseupplägg, firmatecknare, mandat och mycket till skrevs ner och vi kände oss inte bara riktigt vuxna, utan även riktigt nöjda. Det civila samhället har makt och kan få uträttat något jävligt bra. Förena er liksom. Och praktisera demokrati på riktigt. Att vi sedan sitter med våra iphones och googlar hur startar man förening kanske inte är lika vuxet, men vi lär oss genom att göra. Learning by doing helt enkelt och pragmatiskt uttryckt. 


Apropå pragmatism. Vi vill ju att tjejernas handlingar och göromål ska få direkta, positiva konsekvenser för dem själva, och förutom att föda barn (eh) så är smyckestillverkningen en numera betydligt mer väsentlig del av livet på TF än för någon månad sen. Detta genom att Victor Grossman och hans företag Samvetssmycken i dagarna köpte sitt första lass med Fortresstillverkade armband och halsband. Företaget drivs med vinstintresse men med fokus på att genom sina inköp se till att stötta organisationer som verkar för ett hållbart samhälle utifrån goda etiska principer. Vi gillar entreprenörsandan och det långsiktiga tankesättet. Att utmana invanda tankemönster och teama ihop sig med arbetande kvinnor i olika delar av världen så att dessa kan bli självförsörjande är att konkret praktisera det teoretiska begreppet empowerment. Hjälp till självhjälp är enligt oss nyckeln till ökad demokrati, jämställdhet och jämlikhet. Samvetssmycken har tagit ett, om än litet så trots allt befintligt, steg på den vägen och vi är sjukt stolta över att våra Fortresstjejer är en del av Victors vandring. Kika in på http://samvetssmycken.se/ och joina du med. 


Som sagt, vi växer på alla sätt och vis. Eller nja, inte på alla. Vi är just nu ärligt talat i stort behov av en ekonomisk push och jobbar frenetiskt med att söka fonder, maila bidragsgivare, skramla med bössan åt höger och vänster. Det har gått bättre tidigare om vi säger så. Men. Vi tror fortfarande stenhårt på detta, och så fort vår lilla förening drar igång hoppas vi att det kan släppa lite. Har ni tips och idéer, tveka inte. 


Ha en fin helg. Kram och godnatt på Er alla.

14/2 - Första Fortress-bebisen!!!

Alla fina, hör upp! Nu i tisdagskväll födde Susan en liten pojk! Efter en något lång förlossning så meddelar vi med ett leende att både mamma Susan och hennes lilla tuss mår bra! Vi har äntligen blivit dom där mammorna vi snackat om ända sedan oktober då projektet drog igång och det är en sån enormt cool känsla att Fortress har fått sitt första barn! Den lilla barnsängen kommer till sin rätt nu och vi är så så såå glada över att det har gått så bra för Susan. Hon var en av de första tjejerna att flytta in i huset och har verkligen utvecklats under den perioden vi fick chans att umgås och arbeta med henne. Ökad självkänsla, flera leenden och en enormt härlig beslutsamhet. Grym förebild för blivande Fortressmammor! Ja, vad ska man säga. Grattis till Susan, grattis till oss. Tack! Bästa alla hjärtans dag på länge. Slå den om ni kan, alla ni romantiker där ute. Kram från Fortress - Team Sverige!

Fortress från Sverige

Kyla, mörker, tystnad, hela vägar, vänner, familj, mys. Sammanfattningen av att komma hem. Hittills iallfall. Känns skumt att landa så långt bort från Kampala och livet där, men att den känslan skulle infinna sig var ju ingen direkt överraskning. Så bit ihop, som pappa Kjellberg brukar säga. Det gör vi. Biter som fan.

Sista tiden med the Fortress var riktigt bra. Tjejerna har kommit igång med smycketillverkning och dom gör det riktigt riktigt bra. Skoj att se engagemanget i huset. Smittar liksom av sig på andra delar i deras liv. Magarna växer och likaså deras självförtroende. Så himla roligt och tillfredsställande att se hur en människa  utvecklas och mår bättre i och med den utvecklingen.

Vardagligt häng och snack har blandats med ett par fester nu i slutet. Vår hejdå/jul-fest blev riktigt lyckad, med  glögg, pepparkakor, chapati, tal, tårar, tal, tårar, tårar, luciatåg och dans (inte den stela svenska dans-kring-granen-dans. Här är det rumpa som gäller.)

Veckan innan vi drog iväg på safari/strand/zanzibar/SOL-semester så berättade Josephine att hon hade hittat ett nytt hus. I rätt tid och med en bra deal bestämde vi oss därför för att flytta verksamheten till ett större hus, lite närmre centrum, betydligt närmre sjukhuset och med en utegård som vi tidigare har saknat. Josephine tog med tjejerna dit i onsdags och dom blev tydligen riktigt nöjda.

Med plats för 12 tjejer istället för åtta, och med ett extra hus för Josephine, Joan och Kemi (lill-tjejen och hennes mamma som även är vår "fortress-mamma") passar det bättre för den verksamhet Fortress driver. Något dyrare självklart, men peppande och väldigt mycket bättre passande. Nu börjar jobbet för oss här hemma att hitta sponsorer och människor som vill vara med och stötta projektet. Josephine gör även hon sitt nere i Kampala. Inget konkret har dykt upp ännu, men fler och fler hör talas om oss och intresset växer. Känns väldigt optimistiskt mitt i all ovisshet. Vi tror det ska lösa sig detta. Snart är Women of Purpose International (Josephines organisation, som hon driver the Fortress genom) även registrerad som en riktig organisation i Uganda. Vi väntar bara på lite byråkrati som ska ta sin tid.

Glädjande är även att vi har lyckats få ihop sponsorer till alla tjejerna!! TACK från botten av våra hjärtan. Det går bra nu. Kompis.

Så, det var en liten och nätt uppdatering. När Evelina kommer hem från förlängd semester på Zanzibar (paradiset på jorden?) så ska vi sätta oss och spåna på nya idéer på hur vi kan fortsätta med arbetet. Ska bli grymt skoj. Måste även tacka för allt intresse, allt stöd och alla fina ord vi har fått - det peppar oss självklart till att jobba vidare och hålla Fortress flytande!

Sponsorer och smycketillverkning

Hej alla. Efter förfrågan på allmän begäran kommer här en uppdatering. Vi har tre veckor kvar i Uganda, varav en halv sådan går bort nu på onsdag då vi återigen sätter oss på en galen buss, denna gången västerut till Kigali, Rwanda. Mina (Idas) föräldrar har varit på besök, vilket var riktigt skoj. Tack för en grymme-helg, Tata o Mama Aidah - och tänk på Kampalas trafik när ni sitter i bilkö på E6an.. Nathalie har även hon haft besök. Tove, Krall och Peter - tack för bra dans och charmig rafting-bränna! Vi ses i Göteborg - och i Dubai :)

Tre veckor alltså. Ehm ja. Tiden går lite för skrämmande fort (har ni hört den förut?) och det känns som vi har resten av dagarna fullt planerade. Vill hinna med så mycket som möjligt och bara den tanken är rätt stressande - årets underdrift - så ja, dagarna går i ett.  Hänga så mycket som möjligt med vännerna som inte åker tillbaka till Sverige, gå ut till de bästa dansställerna, göra de uppgifter på praktikplatsen som inte blivit gjorda innan ooosv...

Främst vill vi "avsluta" vår fysiska del (1?) av The Fortress på ett sätt som underlättar projektets fortskridning. Vad behövs för en fortsatt hållbar utveckling av verksamheten när vi har åkt - både på en ekonomisk och social nivå? Hur kan vi fortsätta arbetet hemma i Sverige? Hur kommer tjejerna reagera när vi drar? Hur kan Josephine, på ett så bra sätt som möjligt fortsätta det enorma arbete hon bedriver? Ja. Det är en del att bita i. Men vi är så enormt glada och peppade över projektet, att vi längtar efter att få fortsätta arbetet hemma. Det har känts extremt bra att Fortress faktiskt kunde öppnas medan vi har varit här på plats, då det är en hel del att strukturera upp.

Senaste inlägget lovade jag att komma med mer info om hur ni som vill bli sponsorer ska gå till väga. Ni som vill bli sponsorer kommer att skänka en summa i månaden. Så länge tjejen ifråga bor hos oss kommer hälften av pengarna gå till Fortress i sig (mat, hyra, el, sjukvård) för att helt enkelt trygga projektets fortskridnande. Inget Fortress, ingen tjej att sponsra. Den andra resterande hälften kommer gå till tjejen personligen - dock genom Josephine. Hon kommer att ha kontroll över pengarna både under tiden tjejen bor på the Fortress men även efter. Vad pengarna kommer att gå till är olika, eftersom tjejerna är unika individer med individuella drömmar och mål. De flesta vill gå tillbaka till skolan och då är Josephine den som ser till att skolavgiften blir betald. Men inte alla vill återvända till skolbänken. I vissa fall har tjejen slutat i mycket tidigt stadie och att återvända till en låg klass, i hög ålder, kan kännas väldigt obekvämt. Där kan pengarna istället gå till uppehälle, mat osv. Mer info om hur ni exakt ska gå till väga kommer snart. Vi lovar. Det är dock lite mycket i huvudet nu i slutspurten, så ha överseende med att det går liiite långsamt med struktureringen av just sponsorskapen.

Just med tanke på de tjejerna som inte vill återgå till skolan av en eller annan anledning har alla på the Fortress även nu fått börja göra smycken. Tanken med detta är att ge dem en aktivitet som ökar deras chans till en framtida egenförsörjning.  Sälja smycken - tjäna egna pengar. Kort och gott. Dock extreeemt betydelsefullt då de blir självständiga kvinnor, som inte tvingas bli beroende av en man för att överleva. Ett sådant beroende är en alldeles för vanlig kvinnofälla i Uganda. The Fortress är därför ett forum för ökande kvinnliga friheter/rättigheter, ökad jämställdhet och - i slutändan - minskad fattigdom.

Förra veckan flyttade två nya tjejer in och stämningen i huset är verkligen öppen och härlig. Minsta lilla gnabb tas upp (Josephine är verkligen en bra social arbetare) och vi märker att tjejerna blir gladare och mer trygga ju mer tiden går. Ni anar inte hur skönt det känns att knacka på dörren och mötas av dessa underbara människor. Vi bävar inför att säga hejdå om man säger så...

Men vi ska självklart promota projektet för kommande socionomstudenter som vill göra sin praktik i Uganda. Att få en ruljans på socialarbetare som kommer ner och jobbar med Fortress-tjejer är ju en del av den sociala hållbarheten som vi är beroende av. Kanske kan det även resultera i ökad ekonomisk hjälp? Vi tror stenhårt på studenters vilja och passion till ett bra arbete och till er som är intresserade - vi ser er mer än gärna på The Fortress kommande terminer!

Idag har Josephine sin graduation party och det börjar bli tid att dra dit. Sitter dock med en tre-våningstårta och funderar på hur detta ska gå på bodan...  Inte läge att komma till en fest på 60 pers med en mosad tårta. Löser sig nog. Brukar göra det här.

The Fortress - part 2.

Nuså. Det har tagit ett litet tag men nu är vi tillbaka igen efter gorilla-tracking, musikinspelning, fortbollslandskamp, drogpreventionskonferens, studiebesök i Gulu (ett krigshärjat, norra Uganda) galna bussresor med bryt på klängiga försäljare, galna bussresor med bryt på enorma hål i vägen. Men. Inte därför jag skriver. För framförallt är vi tillbaka och sjukt glada och stolta över att kunna säga att The Fortress har öppnat! Stolta borde även ni som bidragit med pengar vara, eftersom det är på grund av er som allt har gjorts möjligt. Vi trodde aldrig att filmen skulle få så stort - och framförallt snabbt – gensvar som den har fått. Hittills har vi samlat ihop 42 261 kronor – för att vara exakt! Heeelt galet. Gåshud, stolthet, godhet - mäktigt hur människor faktiskt kan göra konkret skillnad! Dörren är öppen, väggarna står stabila, möbler inköpta, sängarna bäddade och maten lagas och ger tjejerna bra, näringsrik energi både till sig själva och sina mysiga, växande magar. Även mödrarvårdskontroller (som staten självklart inte bidrar med) ska implementeras inom kort. Så enormt stort och ödmjukt TACK till varenda en av er som hjälp oss med detta!! Som Evelina säger i filmen (jaa, vi gjorde en till, denna gång inspirerad av Shakira istället…otippat??) så märker vi hur tjejerna är så sjukt lättade jämfört med hur de var innan. Kim och Nathalie är där varje måndag och har lite näringslära med dom, lagat mat ihop och talar om vikten av bra kost i relation till graviditeten. Evelina och Kim är där främst tisdagar och torsdagar, och har börjat med lite samtal, ger information om graviditetens process, stöttar tjejerna i sin vardag. Jag själv (Ida) är där en dag i veckan för att mest bara hänga, vara en vän och ett stöd i deras vardag. Fick bytt strängar på Josephines gamla gitarr så lite musik blir det också. Senast var det Cat Stevens (Ritas förslag) blandat med Shakira. Yes. Otippade kombinationer är de bästa. Igår var även Ann där, en kvinna från Uganda som jobbar mycket med smycketillverkning och som ska lära tjejerna göra smycken med förhoppningen att tjejerna en dag kanske kunna sälja dessa och på så sätt tjäna lite egna pengar.

Apropå pengar och bra kvinnor är vi även sjukt glada över att kunna introducera den första sponsorn – Malin Östgård (som tillsammans med Jenny-den-bästa-Lindblad utgjort finfint Sverigebesök under de senaste 10 dagarna) har nämligen bestämt sig för att hjälpa en av tjejerna med skolavgifter så att hon kan fortsätta med sina studier. Sponsorskap är något vi kommer arbeta mer med. Vår förhoppning är att hitta folk som vill bidra på mer personligt plan och under en längre period, så att så många av Fortress-tjejerna, både nu och i framtiden, ska kunna få gå klart sin utbildning. Vi letar efter faddrar helt enkelt. Tjejerna är ju fortfarande bara barn/ungdomar, som oftast lämnat skolan i åldern 14-16 år, av en anledning de inte kan göra något åt.

På www.thefortressuganda.blogspot.com kan ni följa projektet, läsa mer om vision, mål och strategier - och även se lite bilder.

Kolla gärna in filmen för att få en bättre bild av projektet! Och eftersom vi fortfarande är beroende av ekonomisk hjälp för att saker och ting ska kunna rulla på så är kontot självklart fortfarande öppet. För er som redan bidragit - sprid gärna filmen vidare!! All hjälp är uppskattad!

(För er som inte vill ägna 5 minuter åt vårt mästerverk...)

Swedbank Clearingnr: 8304-8 Kontonummer: 903 022 800-2

Glöm inte att skriva vem du är på avsändarmeddelandet - vi har fått väldigt många anonyma bidrag, vilket ju är lite spännande men mest synd för vi vill ju gärna i framtiden ge lite cred till alla som hjälper till.

Ha en fin dag och ta hand om er i höstrusket. Vi tar hand om oss i solen! ...som dock i skrivande stund gick över till ösregn, meeen ändå..sitter på balkong i linne och shorts, medan Jenny och Malin förbereder (sin egna) avskedsfest - serpentiner och allt! Livet är bra fint.

STOR kram!!

the fortress

Yepp. Idag är tjejerna ute på sina olika organisationer medan jag (ida) ligger hemma idag pga halsont/hosta/39graders feber (läs: fet influensa) som inte gör sig bäst bland folk. Men, går ingen direkt nöd på mig. Eller ja… sitter i alla fall under mitt myggnät (himmelsängen som mamma kallar det), käkar papaya, pluggar organisationsteori och lyssnar på Nina Simone. Blir lite bättre då i alla fall.

Har även suttit och redigerat en liten film (inspirerad av nämnda Simone) i syfte att samla in pengar till ett nystartat projekt vi brinner starkt för. Projektet heter The Fortress och drivs av den tidigare nämnda eldsjälen Josephine och riktar sig till gravida tonårstjejer i Kampala.  Kim, Evelina och Josefin är ute nu och besöker ett par tjejer i ett slumkvarter, och arbetar med att stödja dessa genom samtal, ge information om graviditet, födsel, kropp och hälsa osv. Allt som kan underlätta för en gravid tonårstjej, ofta utan någon annan att vända sig till. Josephine själv var här nyss och berättade om en ny flicka hon precis har mött och börjat arbeta med. Denna tjej på 13 år blev våldtagen och är nu gravid (killen har självklart inte blivit åtalad). Ensam är bara förnamnet.

Tanken med projektet är att öppna ett hem för dessa tjejer. Att som tonåring bli gravid här nere är sjukt stigmatiserande. Det ses nästan värre än att ha HIV/AIDS. Familjerna skäms, kastar ofta ut tjejerna ur hemmen, kapar all kontakt, vill/kan inte betala för skolavgiften längre… Killarna står inte direkt heller vid deras sida och hjälper till. Så… ja, Josephines vision är att öppna ett hem där dessa tjejer kan bo och få en trygghet i form av mat/sängar/medicin, som ju gör att graviditeten blir en enklare process och att barnet i sin tur föds in i en någorlunda frisk omgivning. Tanken är även att de ska få bo kvar ett par veckor efter förlossningen för att få en bra start på det, bokstavligt talat, nya livet. Att så småningom kunna förenas med sina familjer och bryta stigmatiseringen är också ett av huvudsyftena.

Vad som behövs är pengar. Till huset (tanken är att det ska finnas plats för 12 tjejer, till att börja med), till maten, till sängarna, till en barnmorska, till barnsängar, barnkläder, blöjor, till så kallade mama-kit. Vid en förlossning i Kampala måste man nämligen själv ta med ett sånt här kit, som innehåller plasthandskar, plastskynken som ska bredas ut över britsen, rakblad till navelsträngen och ifall det krävs diverse snitt, stoppbomull till blödningar både under och efter förlossningen samt ett skynke att svepa in barnet i. Har du inte ett mama-kit så… ja, synd för dig. Härligt att se hur ett land tar hand om sina invånare... heja det statliga sjukhuset!!1.

Ok, om vi ska lämna frustration över ett korrupt land för en stund… åter till the Fortress. Hyran kommer ligga på runt 1.6 milj shilling/månaden, vilket är ca 3900 kr. Ett mama-kit kostar 25 000 UGX, vilket är 60 SEK. För att få en uppfattinng om hur mycket 25 000 är här nere, för dessa tjejer så kan jag berätta att vi betalade ett tandläkarbesök för en av tjejerna, hon hade haft tandvärk i ett par veckor och hade inte råd att gå dit själv. Det kostade 25 000. 60 kronor.

Så till alla fina människor vi känner, har ni råd – skänk en peng. Allt från 100 till… ja, mer än 100. Allt gör skillnad. Och ni behöver inte oroa er för att någon kostymnisse ska ta ut administrationsavgifter eller annan skit… Det är vi som faktiskt är här. På plats. Det är vi som hälsar på tjejerna, ser hur de bor, pratar med dem, lär känna dem, får känna på deras tjocka fina magar, ser hur jävla trötta, hungriga, ensamma, rädda, utelämnade, oinformerade de är. Men även hur glada, ödmjuka, uppskattande och starka de är. Trots all skit. De är värda så sjukt mycket bättre.

Så. Ta gärna 10 minuter av din tid och kolla filmen nedan (ursäkta ljudet, 8mm funktionen gjorde mer skada än nytta…) så får ni förhoppningsvis en bättre bild av projektets syfte och innebörd. Och var med och gör en insats. Vi uppskattar allt! För att inte tala om Josephine och tjejerna.

Hoppas ni alla mår fint. Hejdå.

(Just det, om du vill vara med så skriv gärna ditt namn på meddelande-mottagarkonto, så vet vi vem du är. Tack. Återigen- taaack!)